Kvalitetstid, vardagslyx, fredagsmys... orden staplas på varandra... alla skriver bloggar om hur de ser ut, tränar, äter, klär sig, vi läser och vikten av att synas ökar, selfies med "rätt" filter läggs upp och vi "likar" varandras statusuppdateringar på Facebook. Jag har vänner som statusuppdaterar att de ALDRIG kommer att ta en selfie (ett av alla ord som inte fanns när jag var ung) och jag har vänner som lägger upp en selfie i minuten. (obs, överdrift) Jag tror inte att det är selfien i sig som är extream, jag tar selfies, inte ofta eller hela tiden. Dock blir det många t.ex. till flickvännen som bor på annan ort... ugh, tanken på alla dessa bilder som flyter runt... tacka vet jag Snapchat.
Jag reflekterar och kanske analyserar mitt och andras beteende, varför gör vi det? För att vi kan? Vi lägger ut våra liv till beskådan, till att bli kommenterade, dömda och antagligen sedan glömda. Det känns som om vi bryr oss mer samtidigt som vi glömmer fortare.
Med detta så avslutar jag morgonens reflektioner med att konstatera att imorgon skall jag fotas och intervjuvas och sedan pressfotograferas. Jag kommer i vår att synas på TV, innebär det att jag finns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar