Kära dagbok, jag tränar utan speglar

Jag tränar för att jag vill må bra, att jag ska orka gå ur sängen, för att hålla tankarna i styr. Jag tränar för att jag älskar att känna svetten rinna utefter kroppen och jag tränar för att det helt enkelt håller mitt humör på en hyfsat stadig nivå.  Detta är hur jag fick mina schnygga armar som jag så ofta får komplimanger för... det är ju förstås ett extra plus och stjärna i marginalen! Men när jag tränar här känner jag aldrig att jag behöver bry mig om mitt utseende eller vara bättre än någon annan.

Visst finns det en liten tanke om att jag tränar för att se bra ut, visst blir jag glad av att mina kläder passar mig och att jag har synliga muskler på armar, mage och ben. Men det är inte poängen med mitt tränande, poängen är att prestera i vanliga livet, att bli lite bättre på allt, att orka mer.

Jag blir faktiskt deprimerad och lynnig om jag inte tränar, och då kan träning i sig bestå av att jag promenerar. För att vara ärlig AVSKYR jag att gå till gymmet, jag avskyr att springa, jag avskyr massa saker som många andra verkar äääälska... (typ att springa och lyfta vikter, det där med att man springer och kommer in i någon JÄVLA zon, det tror jag inte på)

Jag har hittat det perfekta stället att träna på, ett ställe som inte har några speglar, som alltid utmanar och peppar mig och som välkomnar ALLA, hur otränad/tränad du än är och jag känner mig hemma. De andra som kommer är till största del kvinnor och man står inte ut ifall man är ett litet homo som jag.

Jo som har Good to Go där jag tränar är ett helt fantastiskt Australiensiska som flyttade till Sverige eftersom hon träffade en svensk kvinna (och jag menar, vi svenska kvinnor är fantastiska). Jo har hållt på med kampsport och rugby och är även utbildad i massage. Min overall fitness har skjutit i höjden sedan jag började med Fighting Fit och all den pepp och positivitet som jag har fått på Good to Go har jag sällan fått någon annanstans. Jo är genuint intresserad av sina klienter och är alltid full av goda råd och alternativa övnignar ifall en har problem med något.

Jag brukar gå på Fighting Fit eller Functional Fit. Fighting Fit är 90 minuter, första 45min är boxning och andra 45 min är Functional Fit. Under boxningen lyckas jag alltid klanta till kombinationerna och bli frustrerad, men jag blir bättre och bättre för varje gång... och det känns otroligt bra!
Functional Fit är gruppträning där vi oftast gör stationsbaserad träning med vår egen kroppsvikt med RX eller kettlebelles i rundor. Jag brukar gnälla hela tiden, fast svetten lackar och jag älskar det... men FATTA hur jobbigt det är!

Och JA, det finns EN spegel i lokalen, stor nog att man kan fixa sin maskara!

Kära Dagbok, idag så röstar vi!

Jag röstar idag, jag och förhoppningsvis alla svenskar med rösträtt. Jag ser det som ett privilegium att få rösta, att jag lever i en demokrati där jag kan lägga min röst på ett parti som jag mer eller mindre tror på. Jag är tacksam att jag är uppvuxen i en demokrati, i ett land där jag har möjlighet att påverka. Jag har utnyttjat min rösträtt sedan jag fyllde 18, ETT kyrkoval har jag missat.

Visst, det är jättesvårt att hitta ett parti som har allt som jag anser viktigt, men fortfarande så vet jag i stora drag vilket sorts land jag vill leva i. Och ett Sverige utan rasism och sexism är ett Sverige där jag vill leva. Jag vill leva i ett land där vi gemensamt tar ansvar för varandra, där det är ok att vara annorlunda.

Jag är medveten om att allt inte är perfekt, jag är medveten om att vi har lång väg att gå på många områden, men det betyder inte att vi aldrig kommer nå dit.

I dag är en viktig dag, en dag att klä upp sig., en dag att ta på allvar. Generationer innan jag föddes har kämpat för att jag som kvinna skall få rösta att alla som har fyllt 18 år skall få rösta.

 Jag har kokat mitt kaffe, ätit min frukost, satt på mig finaste känningen och putsat mina Doc Martens och försökt bestämma mig för vad jag skall rösta på i kommunvalet. Riksdagen är redan given... en kopp kaffe till så kanske det klarnar!

Jag uppmanar alla att gå och rösta för ett bättre Sverige!

Kära dagbok, jag har ofta fel

ETT BREV SOM ALRIG KOMMER SKICKAS:

Jag visste inte det då, men efter en lång kväll av många långa dagar av att försöka få tag på varandra så insåg jag att vi båda behövde várandra. Efter flera glas av utsökt vin och mat som inte riktigt var så bra som vi förväntat oss så erkände du att du saknar mitt sällskap. Jag saknade ditt, jag saknade alltid ditt. 

Sen det första ögonblicket så har våra liv varit sammanflätade,ochbjag tror ibland att jag saknar personen jag var när vi träffades.när vi träffades drack vi båda två mer än vad som skulle fungera inlängden. Samtidigt saknár jag dig mer än någon annan jag någonsin träffat. 

Du tror att var och en kan vara sin egen lyckas smed, så är det kanske. 

Tåget har lämnat dig bakom mig och rusar genom Brooklyn och jag saknar redan ditt sällskap, hur du lutar dig mot mig, om hur jag så naturligt lägger min arm om dig. Ibland undrar jag om det är för sent eller ifall tiden är just nu! 

Kära Dagbok vad är kärlek

Ibland när man blir äldre så stannar man upp i sitt liv, ser sig omkring och undrar lite smått, vad är det m är så viktigt.

Jag undrar alltid vad det är jag inte har som gör att någon vill hålla fast mig, säga att jag är allt de vill ha, att jag är deras och de vill spendera resten av livet med mig.

Kanske är jag kär i kärleken, jag vet inte riktigt. Guuud vad jag tjatar om förhållanden på sista tiden, det kanse har att göra med att jag känner mig ensam och att jag vill hitta någon att dela mitt äventyr med.

Kära Dagbok, gäjlivet i NYC är inte så glamoröst

Speciellt inte när du har en tenta om en vecka och massor av annat jobba att styra up. Jag och Trish sitter på Starbucks och jobbar.

Kära Dagbok, jag eftersnackar och sjunger

Direkt efter ett svettigt 90 minuters pass på Fighting Fit rusade jag till Gärdet för att få dela soffa med Emma Jennie och Charlotte. Det var kul, kul, kul... och jag fick sjunga en hel del... (det kanske INTE är en bra sak)

Kära Dagbok, ibland går känslor och tankar på helt olika banor

Idag skrev jag ett kärleksbrev, till någon som jag tänker på. Men självklart skickade jag det inte, för jag vet inte riktigt vad jag egentligen känner. Jag går runt med mitt hjärta i handen och just nu är inte bästa tillfället, jag längtar nog mest av allt efter en trygg famn att somna i och jag saknar det jag hade. Jag kanske bara längtar efter att bli ompysslad och älskad, av just vem som helst just nu. Det är nog bäst att jag håller mig till mina vänner, och låter dem klappa mig på huvudet och säga hur fantastisk jag är.

Det svåraste är när det inte är slut, men att det är slut, att inte riktigt veta vad varken hon eller jag känner. Jag är förvirrad, så jag sitter här och låter mina ögon möta någon annans, och undrar hur det skulle vara att somna i dessa armar, att vakna upp och ta ett djupt andetag att känna någons annans doft. En doft som inte är hennes, en doft som är så långt från hennes att de skulle kunna komma från olika planeter. Att bara kasta allt bakom sig och strunta i allt.  Jag hoppas ju, tänker att saker och ting faller på plats med lite mer tid, med lite mer eftertanke. 

Kära Dagbok, Matilda är en fantastisk tjej

Alltså ibland så händer det, så bara dricker man tre öl och pratar om allt man kommer på och bara har det HELT DE LUXE. Det var fint att spendera kvällen med Matilda, om inte annat så är det bra för en hyperaktiv kvinna att umgås med en annan hyperaktiv kvinna. Livet har tagit många vändor, och vem vet, snart kanske det vänder igen!

Tyvärr inget rött läppstift igår, varken hon eller jag, men hon konstaterade att jag är femme, så jag har klippt håret idag. Living the dream! 

Kära Dagbok, om hennes ögon mötte mina och jag klädde av mig, är det oskyldigt då?

Ett finns inga helt ofarliga flirtar, inte när du har ett förhållande. En flirt lämnar alltid mer att önska, lämnar en känsla av att det kan finnas mer och en längtan, och ofta får man vara väldigt pragmatisk och tänka på allt det fantastiska man har, och inte hur man snart behöver blodtrycks medicin eftersom man har skapat en illusion av vad man kanske saknar.

 Jag är en otroligt flirtig person, jag älskar att fånga blicken, hålla kvar och avsluta med en kort blinkning. Det finns inget jag hellre gör än sitter med en kvinna som jag finner attraktiv och bollar repliker fram och tillbaka, ger komplimanger och antydningar. Men där är det stop för mig, hit men inte längre. För mig är en oskyldig flirt inte längre en oskyldig flirt när jag vaknar upp i den andra kvinnans armar, även om vi "bara sov" bredvid varandra.

En flirt är en flirt, och jag vet att när de flirtiga blickarna blir varma och ögonen sugs in, då är det inte längre en flirt men en lek med elden, och då är det bara ta en kalldusch. För oftast är det man byggt upp ett luftslott, utan den minsta förankring i verkligheten. Byggt på en saknad av något man kanske har men har glömt bort att man har så nära. Lite av ett "jag ser inte skogen för alla träden scenario"

MEN med de sagt för ungefär tio månader sedan så träffade jag någon som var värt allt, och jag struntade i fågeln i handen och kastade mig blint efter en vacker örn, och jag ångrar inte en sekund. 

Kära Dagbok smärta är en känsla och känslor går att ignorera

Eller gör det verkligen?

Kära Dagbok jag saknar USA

Jag har spenderat ungefär 7 år av mitt liv i USA, och det är ett land som jag älskar att hata och hatar att älska. Jag har rest från kust till kust, spenderat tid i Colorados berg och Floridas stränder, jag har vandrat gata upp och ned i Seattle, SF, LA, NYC, Denver, Chicago osv... Jag älskar att frånvaron av Janetlagen, hur alla i ett rosa skimmer tror att de kan lyckas, även om deras kreditkort är utmaxade och de bor i en trailer. Optimismen smittar, jag kan inte låta bli att älska den jag blir när jag är i USA, jag tror på mig själv och så mycket annat.

Jag saknar att bo här, jag saknar att vakna upp på morgonen och rulla ur sängen och lova mig själv att just idag skall jag lyckas lite mer än jag gjort andra dagar, och sedan faktiskt lyckas med det. Jag älskar amerikanska kvinnor... Det är som när jag är hemma i Sverige s är jag för amerikansk och när jag är i USA så är jag för svensk.

Kära Dagbok jag hatar rastlösheten

Jag kan inte hjälpa det, men sakta kommer rastlösheten krypande över mig, jag har ingen kontroll över det. Det känns som om det finns så mycket jag borde ha gjort, so om tiden bara rinner mellan mina fingrar, som om jag missar allt i mitt liv, men om jag bekymmrade mig mindre för att jag missade saker så kanske jag skulle hinna med mer.

Jag har en rastlöshet som kliar i mina fingrar i mina ben, jag är alltid på väg och aldrig stilla. Jag vill arbeta på nätterna och leva på dagarna, jag vill leva på nätterna och arbeta på dagarna. Jag är på väg... alltid... alltid... alltid... och det har varit så sedan jag var ung. Aldrig en lugn stund, aldrig ett hushjur aldrig något som var permanent.

Ibland tror jag att livet skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde slå mig ner, om jag bara kunde vara nöjd i mitt varande, och så börjar det klia i mina fingrar, i mina tår och i hela mitt jag och sedan bär det iväg och så snabbt iväg. Som en tornado... jag kan inte hjälpa det, och ingen hänger med... det blir ensamt! MYCKET ensamt

Kära Dagbok idag vaxade jag min flickvän

Helt sann historia, kanske inte det vanligaste man gör för varandra? Eller är det?

Jag skulle aldrig vilja att min flickvän vaxade mina intima områden, det känna fel, ungefär som att kissa med toadörren öppen... Jag gillar att behälla lite av en mystil i ett förhållande... eller... vad jag egentligen säger är att jag vill inte att min tjej skall veta hur jag ser ut när jag kissar/bajsar, även om jag är säker på att hon VET att jag gör det... Ehm, för om jag var ihop med någon som inte trodde at jag gjorde det så skulle jag var amycke MYCKET bekymrad....

Det här med hårets vara eller icke vara är en sådan svår historia... Jag ska fundera lite på det, och återkommer sedan om vad jag egentligen tycker och tänker om hår på alla möjliga ställen... Jag menar en superbuske är inte riktigt min grej, det är svårt att "komma åt" if you know what I mean... Men om allt är borta får man ju nästan lite pedofilvarning på det... 

Kära Dagbok ibland känns allt ganska jobbigt

Ibland så är det inte det lättaste att bara vara den man är, man vill så mycket, man satsar på helt fel hästar och oddsen ryker åt höger och vänster.

STOP OCH BELÄGG vill jag säga till mig själv, solen lyser ju utanför, sluta vara så hård mot dig själv. Du 'r bra för att du är bra och du behöver inte andra för att tala om att du är bra.

Helgen var otroligt jobbig och nerverna satt både på ut och insidan, det handlade om att överleva, att ta kommando och att segra över sig själv. Det var mycket som hände, och det är ok att omgivningen förändras, men jag behöver faktiskt lite tid på mig ibland.

Kära Dagbok jag är kanske rädd

Jag har alltid trott att jag är rädd för att misslyckas, men jag har kommit på att jag kanske är mer rädd för att lyckas.

Kära Dagbok mitt liv skall vara rosa

Finaste flickvännen har åkt hem och ensamheten lägrar sig! Helgen spenderad med laget och jag tror mig ha hittat mitt kall. Jag har försökt mig på rött läppstift i alla dess former - men det har alltid känts fel, helt fel! Jag har äntligen insett och accepterat att cerise-rosa är min färg!

Kära Dagbok, vad letar jag efter?

Igår när vi låg i sängen och tittade upp i taket frågade hon mig; vad är det egentligen du letar efter i en partner?  Vilken bra fråga tänkte jag och kunde absolut inte svara. Men nu efter att ha fått sova på saken skulle kanske svaret kunna vara något i stil med:

"Jag ser livet lite som ett äventyr, och äventyr upplever man helst tillsammans med någon. Jag vill ha en partner som vill uppleva, som tycker om mig för den jag är. Jag har en partner som håller om mig när jag gråter, utan att tycka att jag är fel på alla sätt och vis. Jag letar efter en partner som tycker att jag är fantastisk och utmanar mig intellektuellt. Jag vill ha en partner som tycker om att vara aktiv... inte bara i sängen"

Så nu sitter jag på jobbet och undrar på vad kärlek egentligen är. Är det bara attraktion eller är det något annat, det måste ju vara något annat, men vad är egentligen väsentligt?

Jag vill ha en segelbåt, en MTB, en snowboard och en resa till solen... allt detta skulle göra mig lycklig. Och allt detta skulle jag vilja dela med någon. Jag vill sitta längst fram på en Vaxholmsbåt och känna en trygg arm runt mig, jag vill ha någon som kan viska i mitt öra att det är ok att jag är känslosam för tårar torkar!

Kära Dagbok jag längtar efter en MTB

Ja, jag vill ha en mountainbike till sommaren, jag vill kasta mig nerför och uppför backar. Jag vill ut i skogen och köra in i träd och mellan. Förra sommaren föreslog jag för min dåvarande tjej att vi skulle åka till Alperna och cykla, hon tyckte det var en dålig ide, det kanske är därför vi inte är ihop längre. Jag kanske borde ha åkt ensam, det hade varit bra för mig då.

Jag älskar att cykla, förra sommaren cyklade jag överallt, det är en frihetskänsla utöver det vanliga, men det var bara på gator och torg, min cykel är inte gjord för att ta sig över stockar och stenar.

För många år sedan när jag bodde granne med polcirkeln så hade jag en MTB, den var silvrig och den cyklade jag många mil på, tillsammans med Em och Juffs, och ibland ensam. Jag har alltid älskat skog och berg, samtidigt som de har skrämt mig. Jag känner en enorm respekt av det okuvade vilda, det får mig att känna mig så mänsklig, liten och levande.

Några år senare när jag pluggade på universitet på andra sidan Atlanten brukade jag åka upp och cykla down-hill i Whistler, unmgås med en alkholiserad fd. MTB-proffs och riskera livet på alla möjliga sätt och vis. Det fanns en slags hopplös kärlek i att alltid vara lite rädd, att alltid pusha sig själv lite mer, att inte blanda ihop fram och bakbroms... att festa hela nätterna och vara hemligt förälskad i en lång blondin vars "kille" stötte på mig under dagen medans hon jobbade. Livet var så enkelt och komplicerat och jag hade en liten rosa barncykel som jag hade köpt på Walmart, på den cyklade jag runt nere i byn, i väntan på bättre tider...

Kära Dagbok, varje dag är en dag som går i mitt liv

Detta är ju en helt logisk reflektion, att varje dag som passerar blir jag lite äldre, och man kan ju hoppas att det leder till att jag även blir lite visare. Hela helgen har spenderats på resande fot, precis som helgen och veckan innan. Missförstå mig rätt, jag älskar att resa, men ofta önskar jag att jag bara kunde känna att ett ställe var rätt. Att HÄR, just HÄR vill jag leva återstoden av mitt liv, HÄR skall jag bygga upp den lysande framtid som jag vet väntar mig. Men istället springer jag runt i cirklar och försöker hitta min framtid för att helt enkelt glömma bort att min framtid är just nu, att det är jag som bestämmer över hur jag vill att den skall vara!

De säger att det man ångrar är det man inte har gjort, men hur skall jag veta vad det är som jag borde ha gjort och inte gjorde. Ofta önskar jag att det hade gått lite fortare att komma på vem jag var, att hade hittat självkänslan och självförtroendet när jag var 21 istället för 30. Att mitt behov av att känna mig älskad inte hade dominerat mitt liv så fullständigt under så många år. Att jag inte så länge hade drivits av en känsla att inte duga, att inte passa in, att inte vara så bra, snygg, rolig, fyndig, smart osv osv som jag borde, skulle, uppfattades som...

Så nu sitter jag på ett jobb som jag halv-trivs med, dejtar en tjej på andra sidan jorden och har ett fritidsintresse som gör mig fantastiskt glad, och då kan man fråga sig om jag är nöjd. Blev det som jag hade tänkt mig?


Nä, inget blev som jag hade tänkt mig, men sedan tror jag inte att jag hade tänkt så mycket, under ett tag överlevde jag mest, kippade efter andan och hoppades att jag skulle vakna på andra sidan, att jag skulle förstå mig själv lite mer. Och det gör jag ju nu, så med ärlighetens egna reflektion så är jag mer än nöjd, men det finns fortfarande många saker kvar att ångra... och jag tror att jag skippar att ångra, så jag tänker KASTA mig in i livet med huvudet först...

Och på alla sätt och vis är det lättare att skriva än att göra, men ett försök är ju aldrig fel! Nu kör vi!

Kära Dagbok what the FUCK is wrong with me

Skoja inte med mig, men flertalet morgnar har jag gått upp 06.00... FRIVILLIGT!  Det är helt emot allt jag tror på och tidigare har jag rynkat på näsan och undrat vilka dessa individer  kan vara! Jag har gått upp för att TRÄNA, plåga min kropp med vikter och repetitioner... Är inte helt säker på att detta är förenligt med min personlighet! Man skulle kunna tro det, men alltså, att ligga i sänge och tryna på morgonen är det BÄSTA jag vet!!

För många år sedan bodde jag i norra Sverige och tränade snösport på elitnivå, DÅ när jag var 19 år gammal sprang jag på morgonen! (den som kom på denna idé skall typ ha spö, och var antagligen skidtränare) Ja, jag kan inte påstå att jag gillade det, och Juffs som jag delade lägenhet med hatade det lika hjärtligt som jag gjorde... Men eftersom vi båda hade och har vinnarskalle, är envisa såsom satan och bara inte kan låta bli att tävla, så blev det till att springa på morgonen, för man kunde ju inte vara sämre än den andra. Em som också bodde med oss bara skakade på huvudet... Om jag någon morgon låg där i sängen och tänkte, "näää inte idag", och hörde dörren slå igen eftersom Juffs givit sig ut, så var det bara att ta sig upp och springa. Sedan möttes vi joggandes på vägrenen så nickade vi lite buttert mot varandra. Vi tävlade om och i allt, jag säger bara - TP, Mario Cart, hur många Nike plagg vi ägde, japp... You name it, you got it... Nu låter det kanske lite stört, men vi hade kul, sjukt roligt i norrskenets land med ömmande muskler...

Hursomhelst gick jag idag på ett SATS pass, och det funkar inte att pusha sig själv mot främlingar, jag tycker inte alls att det är lika motiverande som att träna med vänner och lagkamrater. Så funkar jag tydligen... när SATS instruktören tjuuuter "KOM IGEN NU, TREEEE SEKUNDER TILL" japp, då lägger jag av... men om Jo, min fighting fit instruktör skriker samma sak, då hinner jag med tio repitioner till (obs, överdrift).