Kära dagbok, jag har ofta fel

ETT BREV SOM ALRIG KOMMER SKICKAS:

Jag visste inte det då, men efter en lång kväll av många långa dagar av att försöka få tag på varandra så insåg jag att vi båda behövde várandra. Efter flera glas av utsökt vin och mat som inte riktigt var så bra som vi förväntat oss så erkände du att du saknar mitt sällskap. Jag saknade ditt, jag saknade alltid ditt. 

Sen det första ögonblicket så har våra liv varit sammanflätade,ochbjag tror ibland att jag saknar personen jag var när vi träffades.när vi träffades drack vi båda två mer än vad som skulle fungera inlängden. Samtidigt saknár jag dig mer än någon annan jag någonsin träffat. 

Du tror att var och en kan vara sin egen lyckas smed, så är det kanske. 

Tåget har lämnat dig bakom mig och rusar genom Brooklyn och jag saknar redan ditt sällskap, hur du lutar dig mot mig, om hur jag så naturligt lägger min arm om dig. Ibland undrar jag om det är för sent eller ifall tiden är just nu! 

Kära Dagbok vad är kärlek

Ibland när man blir äldre så stannar man upp i sitt liv, ser sig omkring och undrar lite smått, vad är det m är så viktigt.

Jag undrar alltid vad det är jag inte har som gör att någon vill hålla fast mig, säga att jag är allt de vill ha, att jag är deras och de vill spendera resten av livet med mig.

Kanske är jag kär i kärleken, jag vet inte riktigt. Guuud vad jag tjatar om förhållanden på sista tiden, det kanse har att göra med att jag känner mig ensam och att jag vill hitta någon att dela mitt äventyr med.

Kära Dagbok, slutet som är början på något nytt

Vegas kom och gick, vi var tillsammans hela veckan hon och jag. Vi föll i varandras armar och jag kysste henne och hon kysste mig. Hon la armen om mig, drog mig närmare och distanserade sig sedan med ord om att hon behövde vara fri.

Hon flyger nu fri som en fågel, hon längtar efter att få vara på alla andra ställen, att inte vara med mig. Hon ringer och vill prata och jag hinner inte, har inte tid för alla hennes ord. Jag spenderade tre månader med att sluta älska henne, tre månader av distans, sista spiken i kistan är inslagen och jag vänder mig för att gå.

Just så är det, och så kommer det förbli!

Asfalten i NYC dallrar av hetta och jag vänder blad. Nya kapitel att skriva och nya mål att följa! Jag ska börja skriva igen!

Kära Dagbok, ibland gör det bara lite allmänt ont

Idag satte jag på mig en tröja som luktade som henne, och då satte saknaden in som en kniv. Vi pratar varje dag, om allt mellan himmel och jord. Jag skickar fortfarande böcker till henne, för att jag tror att hon uppskattar samma ord som jag gör.
Vi lever som i två parallella verkligheter och det är ganska fin och jobbigt på samma gång. 

Kära Dagbok, jag skall skriva en bok

Alltså det vore lite kul, att skriva en bok, jag har förstås sagt det i flertalet år, många böcker har jag skrivit i mitt huvud. Någon måste nog hålla mig i handen för att det ska ske, men min senaste bokidé är: "Brev till alla mina EX"

Om inte annat så känns det som om det skulle kunna vara lite terapi, skriva ett brev till bartendern som jag var huvudlöst förälskad i som var grym på att sjunga karoke, supa till, spela tärning men oftast däckade innan  vi ens kom till sex och som gjorde slut med mig för att dejta min frisör, eller i alla fall ligga med min frisör. (om de nu kom så långt)
Eller ett brev till Montana som söp vår relation sönder och samman, slog sönder min bilruta, skyllde på allt utom sig själv och sedan tio år senare ringde för att säga att hon hade betett sig fel.
Kanske ett brev där jag ber Läkaren om ursäkt för att jag bara lämnade henne eftersom hon aldrig kunde erkänna att hon faktiskt tyckte om mig. Att hon aldrig kunde verbalisera att hon ville vara med mig, utan att allt skulle skämtas, klämtas och ironiseras över. Hur jag i slutet av relationen varken vågade lita på ett enda ord hon sa, jag visste inte om hon "bara skojade".
 Ett brev till Portland där jag erkänner att det var det finaste och bästa förhållandet jag haft och att blodet sprutar ur mitt hjärta och jag ligger som en fallen Amazon och hela världen är mörk och det är trots att vi inte ens gjort slut...  (too soon säger jag bara) .Och egentligen så är det ju inte slut (Hoppet är det sista som dör BITCHES)

Många brev blir det känner jag, en hel bok av hjärta och smärta och kanske en smula bitter ironi?

Jag sätter upp det på min "TO DO" lista....

Kära Dagbok, om hennes ögon mötte mina och jag klädde av mig, är det oskyldigt då?

Ett finns inga helt ofarliga flirtar, inte när du har ett förhållande. En flirt lämnar alltid mer att önska, lämnar en känsla av att det kan finnas mer och en längtan, och ofta får man vara väldigt pragmatisk och tänka på allt det fantastiska man har, och inte hur man snart behöver blodtrycks medicin eftersom man har skapat en illusion av vad man kanske saknar.

 Jag är en otroligt flirtig person, jag älskar att fånga blicken, hålla kvar och avsluta med en kort blinkning. Det finns inget jag hellre gör än sitter med en kvinna som jag finner attraktiv och bollar repliker fram och tillbaka, ger komplimanger och antydningar. Men där är det stop för mig, hit men inte längre. För mig är en oskyldig flirt inte längre en oskyldig flirt när jag vaknar upp i den andra kvinnans armar, även om vi "bara sov" bredvid varandra.

En flirt är en flirt, och jag vet att när de flirtiga blickarna blir varma och ögonen sugs in, då är det inte längre en flirt men en lek med elden, och då är det bara ta en kalldusch. För oftast är det man byggt upp ett luftslott, utan den minsta förankring i verkligheten. Byggt på en saknad av något man kanske har men har glömt bort att man har så nära. Lite av ett "jag ser inte skogen för alla träden scenario"

MEN med de sagt för ungefär tio månader sedan så träffade jag någon som var värt allt, och jag struntade i fågeln i handen och kastade mig blint efter en vacker örn, och jag ångrar inte en sekund. 

Kära Dagbok smärta är en känsla och känslor går att ignorera

Eller gör det verkligen?

Kära Dagbok förhållanden är förvirrande

Förhållanden är ett gemensamt äventyr

Vi ser varandra i ögonen och säger att vi älskar varandra, orden trillar så lätt över läpparna. Det här med att älska någon och/eller att vara kär. Jag har aldrig varit då bekväm och tillfreds med någon som jag är med henne, jag känner mig trygg i hennes armar och vi skrattar ofta åt och med varandra. Hon söker dock efter en annan sorts kärlek, hon strävar efter att vara superkär att bara älska räcker inte för henne, hon vill inte slösa bort min tid. Hon vill känna mer "kazaaam" som hon utrycker det och vi bor med ett hav och en kontinent ifrån varandra. Hon är yngre och jag äldre, även om jag fortfarande känner mig yngre än vad jag är. Lite senare säger hon att hon kanske är kär i mig trots allt, men att hon faktiskt inte vet. 

Jag har levt ett liv som rebell, jag har hunnit med allt det där som jag inte ens tror att hon vill uppleva. Jag ligger i en glänta långt inne i Oregons skogar och tittar på när hon som snart är mitt ex skjuter med pilbåge, alltså en riktig pilbåge, hon har dödat en älg (eller annat stort djur med horn) med den. (eller inte just den här, men den hon hade innan)

Det finns något så befriande med henne, hur hon är händig och driven, hur hon kan sätta upp en dörr och antagligen överleva ett tredje världskrig. Vi kommer från två så separata världar att jag inte ens kan föreställa mig att vi träffades och föll för varandra. Jag spelar inga spel, jag vägrar, jag vägrar att låstsas att jag är någon annan än jag är!

Skogen är varm, det låg snö på vägen upp och jag vet att vi är högt över havet. I naturen är jag lyckligast av alla ställen. Här skulle man kunna gå i dagar utan att träffa en människa, det är befriande och samtidigt lite skrämmande.

Vi pratar under en fullmåne som lyser upp hela gläntan och långt borta skymtar Mt Hoods snöklädda topp. Vi pratar om hur mycket vi betyder för varandra, men att det kanske inte räcker, om att hon tror att hon vill uppleva nya äventyr, att jag är det bästa hon någonsin haft, men att hon kanske vill ge upp det för något hon anar kan finnas. Vi pratar tills jag fryser och hon lägger sina armar runt mig och vi tittar stumt ut över ett landskap som badar i månsken. Tankar och känslor flyger, och jag ger upp litegrann. Jag kan inte ensam kämpa för något som hon inte tror på.

Det är inte slut, utan vi tar en paus, tills vi ses nästa gång, och under pausen så får vi se vad som händer eller inte händer och vilka känslor som kommer fram. 

Kära Dagbok jag saknar USA

Jag har spenderat ungefär 7 år av mitt liv i USA, och det är ett land som jag älskar att hata och hatar att älska. Jag har rest från kust till kust, spenderat tid i Colorados berg och Floridas stränder, jag har vandrat gata upp och ned i Seattle, SF, LA, NYC, Denver, Chicago osv... Jag älskar att frånvaron av Janetlagen, hur alla i ett rosa skimmer tror att de kan lyckas, även om deras kreditkort är utmaxade och de bor i en trailer. Optimismen smittar, jag kan inte låta bli att älska den jag blir när jag är i USA, jag tror på mig själv och så mycket annat.

Jag saknar att bo här, jag saknar att vakna upp på morgonen och rulla ur sängen och lova mig själv att just idag skall jag lyckas lite mer än jag gjort andra dagar, och sedan faktiskt lyckas med det. Jag älskar amerikanska kvinnor... Det är som när jag är hemma i Sverige s är jag för amerikansk och när jag är i USA så är jag för svensk.

Kära Dagbok, jag är snigel igen... tror jag

Det är inte alltid lätt att vara i ett förhållande, det är ännu svårare när den personen man vill vara med bor på andra sidan av Atlanten.

Jag har alltid tid och kärlek för dem som står mig närmast, och ibland reflekterar jag över varför mina förhållanden misslyckas, varför jag inte lyckas riktigt.

Tårar och mer tårar och jag längtar, jag längtar så att jag går åt, men det räcker inte hela vägen... ibland gör det bara inte det! Jag är ju världens sämsta singel, jag avskyr att vara i förhållanden och jag avsky att vara singel... jag fastnar alltid i något slags halvläge, jag har hört det tusentals gånger

 "Du är perfekt, du är för bra, du förtjänar något bättre"

Jaha, tycker jag då kanske... för så säger jag bara när jag själv känner att jag förtjänar något bättre, så säger jag när jag inte är kär! Det är ändå skönt att ha rensat luften, ha gråtit ut mot varandras axlar, insett det hopplösa i situationen, jag förbannande kanske hennes ovilja att våga. Men ibland är inte alla lika villiga att kasta sig in i det oväntade och okända. Jag lever ju lite efter devisen... att man måste våga för att veta vad som händer.

Kära Dagbok jag hatar rastlösheten

Jag kan inte hjälpa det, men sakta kommer rastlösheten krypande över mig, jag har ingen kontroll över det. Det känns som om det finns så mycket jag borde ha gjort, so om tiden bara rinner mellan mina fingrar, som om jag missar allt i mitt liv, men om jag bekymmrade mig mindre för att jag missade saker så kanske jag skulle hinna med mer.

Jag har en rastlöshet som kliar i mina fingrar i mina ben, jag är alltid på väg och aldrig stilla. Jag vill arbeta på nätterna och leva på dagarna, jag vill leva på nätterna och arbeta på dagarna. Jag är på väg... alltid... alltid... alltid... och det har varit så sedan jag var ung. Aldrig en lugn stund, aldrig ett hushjur aldrig något som var permanent.

Ibland tror jag att livet skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde slå mig ner, om jag bara kunde vara nöjd i mitt varande, och så börjar det klia i mina fingrar, i mina tår och i hela mitt jag och sedan bär det iväg och så snabbt iväg. Som en tornado... jag kan inte hjälpa det, och ingen hänger med... det blir ensamt! MYCKET ensamt

Kära Dagbok idag vaxade jag min flickvän

Helt sann historia, kanske inte det vanligaste man gör för varandra? Eller är det?

Jag skulle aldrig vilja att min flickvän vaxade mina intima områden, det känna fel, ungefär som att kissa med toadörren öppen... Jag gillar att behälla lite av en mystil i ett förhållande... eller... vad jag egentligen säger är att jag vill inte att min tjej skall veta hur jag ser ut när jag kissar/bajsar, även om jag är säker på att hon VET att jag gör det... Ehm, för om jag var ihop med någon som inte trodde at jag gjorde det så skulle jag var amycke MYCKET bekymrad....

Det här med hårets vara eller icke vara är en sådan svår historia... Jag ska fundera lite på det, och återkommer sedan om vad jag egentligen tycker och tänker om hår på alla möjliga ställen... Jag menar en superbuske är inte riktigt min grej, det är svårt att "komma åt" if you know what I mean... Men om allt är borta får man ju nästan lite pedofilvarning på det... 

Kära Dagbok det handlar om att vara besviken

Man kan aldrig bli besviken på en snygg solbränna

Jag tror att ibland dedikerar jag mitt liv åt att alltid röra mig framåt, eftersom det känns tungt att titta tillbaka, det känns tungt att se ala fel man gjort, att man inte alltid lyckats.
Idag är en av alla dessa dagar då det kommit ikapp mig, jag känner mig otillräcklig, alla mina hopp har krossats och jag undrar lite smått o vad som egentligen är viktigt i det stora hela.

De där jobbiga livsfrågorna hopas i mitt huvud, vad vill jag med mitt liv, egentligen.

Jag vaknar bredvid min flickvän, jag älskar henne, men vågar inte säga det för jag vet att det är ändå inget att bygga på... eller är det? Eller älskar jag henne?

Vad är kärlek? Är det den där krypande känslan av att höra samman, om att när hon ler mot mig känna en sådan otrolig tillfredställelse och bara inte kunna låta bli att le tillbaka?

Jag längtar tillbaka till USA, känner mig fel i Sverige...

I Helgen spelade mitt lag de tre bästa matcherna vi någonsin spelat, tillsammans gjorde vi längt bättre ifrån oss än någon hade förväntat sig. Fortfarande räcker det inte till årets mål, att vänta ännu ett år känns plötsligt så tungt och hopplöst...