Kära Dagbok förhållanden är förvirrande

Förhållanden är ett gemensamt äventyr

Vi ser varandra i ögonen och säger att vi älskar varandra, orden trillar så lätt över läpparna. Det här med att älska någon och/eller att vara kär. Jag har aldrig varit då bekväm och tillfreds med någon som jag är med henne, jag känner mig trygg i hennes armar och vi skrattar ofta åt och med varandra. Hon söker dock efter en annan sorts kärlek, hon strävar efter att vara superkär att bara älska räcker inte för henne, hon vill inte slösa bort min tid. Hon vill känna mer "kazaaam" som hon utrycker det och vi bor med ett hav och en kontinent ifrån varandra. Hon är yngre och jag äldre, även om jag fortfarande känner mig yngre än vad jag är. Lite senare säger hon att hon kanske är kär i mig trots allt, men att hon faktiskt inte vet. 

Jag har levt ett liv som rebell, jag har hunnit med allt det där som jag inte ens tror att hon vill uppleva. Jag ligger i en glänta långt inne i Oregons skogar och tittar på när hon som snart är mitt ex skjuter med pilbåge, alltså en riktig pilbåge, hon har dödat en älg (eller annat stort djur med horn) med den. (eller inte just den här, men den hon hade innan)

Det finns något så befriande med henne, hur hon är händig och driven, hur hon kan sätta upp en dörr och antagligen överleva ett tredje världskrig. Vi kommer från två så separata världar att jag inte ens kan föreställa mig att vi träffades och föll för varandra. Jag spelar inga spel, jag vägrar, jag vägrar att låstsas att jag är någon annan än jag är!

Skogen är varm, det låg snö på vägen upp och jag vet att vi är högt över havet. I naturen är jag lyckligast av alla ställen. Här skulle man kunna gå i dagar utan att träffa en människa, det är befriande och samtidigt lite skrämmande.

Vi pratar under en fullmåne som lyser upp hela gläntan och långt borta skymtar Mt Hoods snöklädda topp. Vi pratar om hur mycket vi betyder för varandra, men att det kanske inte räcker, om att hon tror att hon vill uppleva nya äventyr, att jag är det bästa hon någonsin haft, men att hon kanske vill ge upp det för något hon anar kan finnas. Vi pratar tills jag fryser och hon lägger sina armar runt mig och vi tittar stumt ut över ett landskap som badar i månsken. Tankar och känslor flyger, och jag ger upp litegrann. Jag kan inte ensam kämpa för något som hon inte tror på.

Det är inte slut, utan vi tar en paus, tills vi ses nästa gång, och under pausen så får vi se vad som händer eller inte händer och vilka känslor som kommer fram.