Jag kan inte hjälpa det, men sakta kommer rastlösheten krypande över mig, jag har ingen kontroll över det. Det känns som om det finns så mycket jag borde ha gjort, so om tiden bara rinner mellan mina fingrar, som om jag missar allt i mitt liv, men om jag bekymmrade mig mindre för att jag missade saker så kanske jag skulle hinna med mer.
Jag har en rastlöshet som kliar i mina fingrar i mina ben, jag är alltid på väg och aldrig stilla. Jag vill arbeta på nätterna och leva på dagarna, jag vill leva på nätterna och arbeta på dagarna. Jag är på väg... alltid... alltid... alltid... och det har varit så sedan jag var ung. Aldrig en lugn stund, aldrig ett hushjur aldrig något som var permanent.
Ibland tror jag att livet skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde slå mig ner, om jag bara kunde vara nöjd i mitt varande, och så börjar det klia i mina fingrar, i mina tår och i hela mitt jag och sedan bär det iväg och så snabbt iväg. Som en tornado... jag kan inte hjälpa det, och ingen hänger med... det blir ensamt! MYCKET ensamt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar