Kära Dagbok det handlar om att vara besviken

Man kan aldrig bli besviken på en snygg solbränna

Jag tror att ibland dedikerar jag mitt liv åt att alltid röra mig framåt, eftersom det känns tungt att titta tillbaka, det känns tungt att se ala fel man gjort, att man inte alltid lyckats.
Idag är en av alla dessa dagar då det kommit ikapp mig, jag känner mig otillräcklig, alla mina hopp har krossats och jag undrar lite smått o vad som egentligen är viktigt i det stora hela.

De där jobbiga livsfrågorna hopas i mitt huvud, vad vill jag med mitt liv, egentligen.

Jag vaknar bredvid min flickvän, jag älskar henne, men vågar inte säga det för jag vet att det är ändå inget att bygga på... eller är det? Eller älskar jag henne?

Vad är kärlek? Är det den där krypande känslan av att höra samman, om att när hon ler mot mig känna en sådan otrolig tillfredställelse och bara inte kunna låta bli att le tillbaka?

Jag längtar tillbaka till USA, känner mig fel i Sverige...

I Helgen spelade mitt lag de tre bästa matcherna vi någonsin spelat, tillsammans gjorde vi längt bättre ifrån oss än någon hade förväntat sig. Fortfarande räcker det inte till årets mål, att vänta ännu ett år känns plötsligt så tungt och hopplöst...