Kära Dagbok, man hinner mer...

...om man går upp och tränar 06.30 på morgonen. Vid 11.00 kan man känna sig ganska nöjd, som om amn fått massa saker gjorda som man hade tänkt sig att göra. Typ ha tvättat alla sina kläder, packat, städat lägenheten, åkt till jobbet, suttit i möte och sedan skriva en blogg... Jag gör kanske inte saker med måtta, måttlighet är inte ett koncept som jag riktigt lyckats med. På nio dagar har jag hunnit med två träningar på rullor och sex träningar på Good to Go. Jag känner att jag är redo för att åka till NYC och sparka lite rumpa på rullskridskor...

Jag vill även erkänna att jag har träningsvärk och tycker aningens synd om mig själv!

Morgonträning med "Chicks on Speed" tisha... LIVET LEKER!

Kära dagbok, jag tränar utan speglar

Jag tränar för att jag vill må bra, att jag ska orka gå ur sängen, för att hålla tankarna i styr. Jag tränar för att jag älskar att känna svetten rinna utefter kroppen och jag tränar för att det helt enkelt håller mitt humör på en hyfsat stadig nivå.  Detta är hur jag fick mina schnygga armar som jag så ofta får komplimanger för... det är ju förstås ett extra plus och stjärna i marginalen! Men när jag tränar här känner jag aldrig att jag behöver bry mig om mitt utseende eller vara bättre än någon annan.

Visst finns det en liten tanke om att jag tränar för att se bra ut, visst blir jag glad av att mina kläder passar mig och att jag har synliga muskler på armar, mage och ben. Men det är inte poängen med mitt tränande, poängen är att prestera i vanliga livet, att bli lite bättre på allt, att orka mer.

Jag blir faktiskt deprimerad och lynnig om jag inte tränar, och då kan träning i sig bestå av att jag promenerar. För att vara ärlig AVSKYR jag att gå till gymmet, jag avskyr att springa, jag avskyr massa saker som många andra verkar äääälska... (typ att springa och lyfta vikter, det där med att man springer och kommer in i någon JÄVLA zon, det tror jag inte på)

Jag har hittat det perfekta stället att träna på, ett ställe som inte har några speglar, som alltid utmanar och peppar mig och som välkomnar ALLA, hur otränad/tränad du än är och jag känner mig hemma. De andra som kommer är till största del kvinnor och man står inte ut ifall man är ett litet homo som jag.

Jo som har Good to Go där jag tränar är ett helt fantastiskt Australiensiska som flyttade till Sverige eftersom hon träffade en svensk kvinna (och jag menar, vi svenska kvinnor är fantastiska). Jo har hållt på med kampsport och rugby och är även utbildad i massage. Min overall fitness har skjutit i höjden sedan jag började med Fighting Fit och all den pepp och positivitet som jag har fått på Good to Go har jag sällan fått någon annanstans. Jo är genuint intresserad av sina klienter och är alltid full av goda råd och alternativa övnignar ifall en har problem med något.

Jag brukar gå på Fighting Fit eller Functional Fit. Fighting Fit är 90 minuter, första 45min är boxning och andra 45 min är Functional Fit. Under boxningen lyckas jag alltid klanta till kombinationerna och bli frustrerad, men jag blir bättre och bättre för varje gång... och det känns otroligt bra!
Functional Fit är gruppträning där vi oftast gör stationsbaserad träning med vår egen kroppsvikt med RX eller kettlebelles i rundor. Jag brukar gnälla hela tiden, fast svetten lackar och jag älskar det... men FATTA hur jobbigt det är!

Och JA, det finns EN spegel i lokalen, stor nog att man kan fixa sin maskara!

Kära Dagbok jag tränar mig lycklig

Det är nog sant, jag blir så deppig om jag inte tränar, jag måste pumpa upp endorfiner och pusha mig själv. Att gå upp 06.30 för att cykla och bli peppad av världens bästa Jo är helt klart värt.

Jag föll även till föga för sommar rean och epikerade mig ovanligt färgglatt!

Kära Dagbok det handlar om att vara besviken

Man kan aldrig bli besviken på en snygg solbränna

Jag tror att ibland dedikerar jag mitt liv åt att alltid röra mig framåt, eftersom det känns tungt att titta tillbaka, det känns tungt att se ala fel man gjort, att man inte alltid lyckats.
Idag är en av alla dessa dagar då det kommit ikapp mig, jag känner mig otillräcklig, alla mina hopp har krossats och jag undrar lite smått o vad som egentligen är viktigt i det stora hela.

De där jobbiga livsfrågorna hopas i mitt huvud, vad vill jag med mitt liv, egentligen.

Jag vaknar bredvid min flickvän, jag älskar henne, men vågar inte säga det för jag vet att det är ändå inget att bygga på... eller är det? Eller älskar jag henne?

Vad är kärlek? Är det den där krypande känslan av att höra samman, om att när hon ler mot mig känna en sådan otrolig tillfredställelse och bara inte kunna låta bli att le tillbaka?

Jag längtar tillbaka till USA, känner mig fel i Sverige...

I Helgen spelade mitt lag de tre bästa matcherna vi någonsin spelat, tillsammans gjorde vi längt bättre ifrån oss än någon hade förväntat sig. Fortfarande räcker det inte till årets mål, att vänta ännu ett år känns plötsligt så tungt och hopplöst...

Kära Dagbok, we are going to FLORIDA

Japp... om några timmar sitter jag på flyget till Florida...

Vajande palmer och livet på en pinne...

Kära Dagbok: kniven och spriten

Igår efter träningen grillade vi på innergård på Söder, en av mina lagkamrater är finska, vi kan kalla henne Oona (det är vad hon heter, så det blir enklast så). Hon och Ankan kom lite sent, när de kommer börjar Amy göra mojitos... mixtrar och har sig... Ankan dricker några klunkar... och följande dialog utspelar sig:

Ankan "Alltså jättegott, det smakar precis som om det är alkohol i den"
Oona "Det är klart det är alkohol i den"
Ankan "VA? Vad fick du den ifrån"
Oona klappar sig på bröstet "I have one of those, what do you call them, flask?"
Jag: WTF, har du sprit med dig till träningen??
Oona, tar upp kniven som ligger på bordet och säger högtidligt " I am Finnish, I always have a knife and a bottle of alcohol with me, it's in my nature"

Japp, det var typ roligast igår, det och att vi lyssnade på dansbandsmusik, eftersom Malung och Ramsele fick välja musik. Jag kallar dem Malung och Ramsele i det här inlägget eftersom jag inte vill hänga ut dem med namn... och så åt vi alla raggarballe med svängdörrar och levde lyckliga resten av våra liv...

Slut på rapport...

Kära Dagbok vi tar över media

Igår var jag och Red med i Sportbladet Show och fick trycka till Jimmie ordentligt och prata Rollerderby hur länge som helst! I helgen spelar vi den absolut största matchen vi någonsin har spelat... jag har laddat genom ett extrapass Fighting Fit på måndagen, rullträning i tisdags och gårdagen var jag på det omänskliga 06.30 Functional Fit passet med Jo innan jag gick och träffade min nya sjukgymnast.

Sportbladet Show var FANTASTISKT roligt och jag rekommenderar alla att gå och kolla på oss HÄR ... och jag lovar att det är underhållande, min kära moder sitter och skrattar HÖGT just nu!

Det var seriöst - vi blev sminkade och hela baletten. När vi kom dit skämtade jag med någon seriös fotbollsnubbe om att han borde sätta på lite maskara... INTE kul tyckte han... STENANSIKTE...

Your Living City skrev också en jättebra artikel och sedan kom även Feministisk Perspektiv ut med en artikel om oss idag... för att läsa den måste du dock betala...

Det är viktigt att se bra ut i TV - VI ÄR SERIÖSA

Jag och Red är typ som Helan och Halvan känner jag - jag är bland de längsta i föreningen och hon en av de kortaste... Lite ett bevis på att man inte måste vara en speciell kroppstyp för att spela. Eller kanske mer Ronny och Ragge... ni anar inte, vi kör bil som bara den... VOLVO skall det vara... OCH raggarballe med svängdörrar... en dag skall vi hänga ut och äta Bacon med Chokladglass... SÅ TAGGAD! (sojaglass då eftersom Red är laktosintolerant)

Kära Dagbok jag har PMS

Ja, något är det! Allt retar gallfeber på mig och jag vill slåss... OK, kanske inte riktigt slåss.. bara lite... jag blir SJUKT irriterad över ingenting och jag vill stampa foten i marken som en 6-åring...

Det händer så SJUKT mycket den här veckan och humöret är som sagt på topp, tills det är på botten! Jag stressar runt mellan olika ställen hela dagarna långa och ibland har jag andan i halsen och tänker lite...

"BUT WHY?"

Samtidigt känns allt så otroligt fantastiskt och jag är superpeppad på allt som händer... jag älskar mitt lag och samtidigt känner jag pressen att prestera... Jag får påminna mig själv om att vi är ett lag och vi kan bara prestera tillsammans, tillsammans och tillsammans!

Kära Dagbok jag hälsar natten med sparkar och slag

Vissa dagar är det bara höga toppar och djupa dalar, idag föll jag handlöst precis innan träningen. Totalt! Var bara arg, arg och ännu mer arg - mest över småsaker och som ett litet bi, redo att sätta gadden i vad som helst....bzzzzzzzzz...Arg på saker som är lite utanför min kontroll, men tillräckligt påverkningsbara för att jag ska bli frustrerad.

Jag lindade mina händer och kände lite hur jag bara var less och motivationen att göra något åt eländet bara kändes mindre  och mindre. Jag ville bara slå mig fri och bekymmerslös och lite ville jag gråta ut i en famn.

Jag känner igen min egen stress, jag vet att jag inte kan ta på mig något mer, att ifall saker och ting inte lättar upp snart så kommer jag att gå sönder, på riktigt. Jag känner hur den allt börjar kännas mer och mer meningslöst, även om jag sparkar och slår hårdare och stretar mer och mer.

Det var skönt att träna, att få utlopp för allt det där, att få sparka och slåss! Men samtidigt kände jag att det inte var tillräckligt, jag orkade bara inte... Aaaaegh....

Kära Dagbok jag längtar efter en MTB

Ja, jag vill ha en mountainbike till sommaren, jag vill kasta mig nerför och uppför backar. Jag vill ut i skogen och köra in i träd och mellan. Förra sommaren föreslog jag för min dåvarande tjej att vi skulle åka till Alperna och cykla, hon tyckte det var en dålig ide, det kanske är därför vi inte är ihop längre. Jag kanske borde ha åkt ensam, det hade varit bra för mig då.

Jag älskar att cykla, förra sommaren cyklade jag överallt, det är en frihetskänsla utöver det vanliga, men det var bara på gator och torg, min cykel är inte gjord för att ta sig över stockar och stenar.

För många år sedan när jag bodde granne med polcirkeln så hade jag en MTB, den var silvrig och den cyklade jag många mil på, tillsammans med Em och Juffs, och ibland ensam. Jag har alltid älskat skog och berg, samtidigt som de har skrämt mig. Jag känner en enorm respekt av det okuvade vilda, det får mig att känna mig så mänsklig, liten och levande.

Några år senare när jag pluggade på universitet på andra sidan Atlanten brukade jag åka upp och cykla down-hill i Whistler, unmgås med en alkholiserad fd. MTB-proffs och riskera livet på alla möjliga sätt och vis. Det fanns en slags hopplös kärlek i att alltid vara lite rädd, att alltid pusha sig själv lite mer, att inte blanda ihop fram och bakbroms... att festa hela nätterna och vara hemligt förälskad i en lång blondin vars "kille" stötte på mig under dagen medans hon jobbade. Livet var så enkelt och komplicerat och jag hade en liten rosa barncykel som jag hade köpt på Walmart, på den cyklade jag runt nere i byn, i väntan på bättre tider...

Kära Dagbok what the FUCK is wrong with me

Skoja inte med mig, men flertalet morgnar har jag gått upp 06.00... FRIVILLIGT!  Det är helt emot allt jag tror på och tidigare har jag rynkat på näsan och undrat vilka dessa individer  kan vara! Jag har gått upp för att TRÄNA, plåga min kropp med vikter och repetitioner... Är inte helt säker på att detta är förenligt med min personlighet! Man skulle kunna tro det, men alltså, att ligga i sänge och tryna på morgonen är det BÄSTA jag vet!!

För många år sedan bodde jag i norra Sverige och tränade snösport på elitnivå, DÅ när jag var 19 år gammal sprang jag på morgonen! (den som kom på denna idé skall typ ha spö, och var antagligen skidtränare) Ja, jag kan inte påstå att jag gillade det, och Juffs som jag delade lägenhet med hatade det lika hjärtligt som jag gjorde... Men eftersom vi båda hade och har vinnarskalle, är envisa såsom satan och bara inte kan låta bli att tävla, så blev det till att springa på morgonen, för man kunde ju inte vara sämre än den andra. Em som också bodde med oss bara skakade på huvudet... Om jag någon morgon låg där i sängen och tänkte, "näää inte idag", och hörde dörren slå igen eftersom Juffs givit sig ut, så var det bara att ta sig upp och springa. Sedan möttes vi joggandes på vägrenen så nickade vi lite buttert mot varandra. Vi tävlade om och i allt, jag säger bara - TP, Mario Cart, hur många Nike plagg vi ägde, japp... You name it, you got it... Nu låter det kanske lite stört, men vi hade kul, sjukt roligt i norrskenets land med ömmande muskler...

Hursomhelst gick jag idag på ett SATS pass, och det funkar inte att pusha sig själv mot främlingar, jag tycker inte alls att det är lika motiverande som att träna med vänner och lagkamrater. Så funkar jag tydligen... när SATS instruktören tjuuuter "KOM IGEN NU, TREEEE SEKUNDER TILL" japp, då lägger jag av... men om Jo, min fighting fit instruktör skriker samma sak, då hinner jag med tio repitioner till (obs, överdrift).

Kära Dagbok jag är helt såld på Camilla Thulin

Idag var Camilla Thulin på vår träning. Något ni får se slutproduktionen av senare i år... Helt klart något ni inte vill missa!!  Hursomhelst är hon typ den koolaste kvinnan någonsin, jag vill också vara som hon när jag passerar 50 strecket.

Japp, det var helt fantastiskt! Alltså resultatet av hennes besök på vår träning kommer att visas på TV senare i år... 

Kära Dagbok morgonträning it is

Såhär fint är Kungsholmen 06.25 

Satan i gatan mina vänner! Idag hände det saker och ting! Jag hör till alla dessa människor (jag vet att det inte är bara jag) som hatar att gå upp på morgonen. Jag börjar på jobbet 09.00 och oftast dyker jag upp 09.05 med andan i halsen och håret i något jag gillar att kalla vardagsruffs andra skulle kalla det oborstat...

Eftersom jag var kool och hängde ut med Flatorna igår och blev fotad av riktiga fotografer (inga selfies här inte) så missade jag mitt sjukt roliga Fighting Fit pass som jag går på tillsammans med några lagkamrater. Så istället valde jag (alltså, jag måste ha lidit en mindre sinnesförvirring när jag gick med på det) att träna ett Functional Fit pass i 60 minuter KLOCKAN 06.30 på morgonen.  Japp, jag kan säga att mina kollegor var mäkta imponerade att när de släntrade in på jobbet sådär 08.45 så satt jag redan bakom datorn och knattrade glatt på tangentbordet och vinkade glatt med blött hår (japp, jag dushade på jobbet och det är fortfarande oborstat, men detta beror nu mest på att jag inte riktigt äger en borste).

Hursomhelst var träningen faktiskt riktigt rolig och nu på dagen känner jag mig pigg, plus att jag inte behöver träna ikväll. Eller jag skulle ju kunna, men det är ju dumt att överdriva! Eller?

Kära Dagbok jag vill ha en kettlebell

JA, visst vore det mysigt med en egen kettlebell!?

Eller kanske inte bara en, utan två! Eller tre?

Alla i olika viktklasser!? I regnbågsfärger!

#träningsnördflata

Kära Dagbok idag är det fitnesstest som gäller

Klämmas, mätas och vägas - sätta nya mål! Idag på Kungsholmen i en källare hände det!

Jag benböjde 7 kg (eller 2 kg korrekt, och inte tillräckligt djupt på 7kg) över min kroppsvikt (dvs 75 eller 80kg) och kan göra fler pushups än jag trodde! Okey, okey... jag vet att ni alla bara UNDRAR hur MÅNGA pushups KAN hon göra på en minut, och svaret är 25! Riktiga PUSHUPS med bröstet i golvet och allt!

Min gamla hamstringskada hindrade mig från deadlifts och jag minns inte hur mycket jag tog i bänkpress, men det var mer än jag trodde att jag skulle klara! Så jag måste ligga i nu, så att jag kan slå mina personbästa nästa testomgång om åtta veckor!! SPÄNNANDE!!!

Kära Dagbok, är det ok att vara kär i sin cykel?

Jag har varit en dålig person, jag lät min stackars cykel stå ute hela vintern. Hen frös och fick rost på kedjan och blev lite rostlig i växlarna.

Så för att göra bot har jag nu tagit med älsklingen till Specialized butiken, så att hen kan åtnjuta ett riktigt cykelspa. Det skall oljas, klämmas, kammas (kanske inte) och skruvas och på onsdag kommer min vältrampade vän återvända i mina händer. 

Det är vår, och jag saknar att cykla! Saknar att kunna ta mig precis vart jag vill utan att behöva vänta! Jag gillar inte att vara begränsad eller att vänta. (Som ni förstår så är jag sjukt lätt att vara ihop med)

Kära Dagbok hur ORKAR andra?

Jag satt precis och läste några träningsbloggar. Jag tränar så jag tycker träning är intressant. Jag har tidigare skrivit träningsblogg med matdagbok, GÄSP, och det var sjukt tråkigt för mig som skrev, men det måste ha varit ÄNNU tråkigare för dem som läste. Och så en bunt selfies över rutorna på magen, mycket produktivt och det kändes ju bra för självkänsla och självförtroendet. Alltså att jag kunde bekräfta mig själv mot resten av världen att jag ser bra ut, i den bemärkelse som uppfattas som attraktivt i den normativa världen.

Min andra blogg tjatar för nuvarande över om hur jag älskar min nya träningsform, nämligen Fighting Fit. Det är ca 45 min kampsportsträning, 30 min Functional Fit och 15 min streching. Eftersom det mest är ett kompliment till min verkliga sport, så kan man kanske tänka sig att jag inte skulle tycka att det är så roligt som jag tycker. Jag upptäcker varje dag gång hur okoordinerad jag är. Det är som om jag vill skratta och gråta på samma gång, och jag har gjort båda. Skrattat och gråtit mina kära vaänner... både och!

Men tillbaka till dessa övertränade, blonderade perfekta träningskvinnor i bloggform. Jag tror jag missar poängen, det är selfies på halvnakna vältränade kroppar (ok, I see the point and buy it), sedan mer selfies i produkter som de verkar vara sponsrade av och sedan lite glada uppmaningar över att de inte kan äta ditten och datten. Alltså, jag ÄLSKAR mat och äter allt, när jag hinner! Vilket leder mig till frågan, hur HINNER de göra alla dessa läckra totalt anpassade fantastiska snacks och små måltider! Jag behöver bli hemmafru! Jag måste ringa min flickvän och säga att hon måste börja tjäna lite bättre. Det här håller inte!

Det slår mig ibland, hur uppfattar dessa kvinnor som lever så långt borta från min verklighet mig? Om vi träffades sådär random på SATS (japp, jag har träningskort där) skulle vi ha något att prata om? Skulle vi skratta åt varandras skämt? Skulle de kunna lära mig att bära upp rött läppstift på det där sättet som jag aldrig lyckas med.

Varför kladdar alltid rött läppstift och varför ser alltid min överläpp så konstig ut när jag applicerar rött läppstift. Varför ser jag inte lika bra ut i rött läppstift som Matilda? Alltså det är ju så mycket mer effektfullt att hångla med rött läppstift...

 Så efter denna mycket jobbiga hjärngymnastik och eftertanke skall jag masa mig till min träning och slå hårt och obarmhärtigt innan jag slänger mig ner på golvet och gör alltförmånga burpes. Bara så ni vet. #lyckligflata