Kära Dagbok, man hinner mer...

...om man går upp och tränar 06.30 på morgonen. Vid 11.00 kan man känna sig ganska nöjd, som om amn fått massa saker gjorda som man hade tänkt sig att göra. Typ ha tvättat alla sina kläder, packat, städat lägenheten, åkt till jobbet, suttit i möte och sedan skriva en blogg... Jag gör kanske inte saker med måtta, måttlighet är inte ett koncept som jag riktigt lyckats med. På nio dagar har jag hunnit med två träningar på rullor och sex träningar på Good to Go. Jag känner att jag är redo för att åka till NYC och sparka lite rumpa på rullskridskor...

Jag vill även erkänna att jag har träningsvärk och tycker aningens synd om mig själv!

Morgonträning med "Chicks on Speed" tisha... LIVET LEKER!

Kära Dagbok jag är helt såld på Camilla Thulin

Idag var Camilla Thulin på vår träning. Något ni får se slutproduktionen av senare i år... Helt klart något ni inte vill missa!!  Hursomhelst är hon typ den koolaste kvinnan någonsin, jag vill också vara som hon när jag passerar 50 strecket.

Japp, det var helt fantastiskt! Alltså resultatet av hennes besök på vår träning kommer att visas på TV senare i år... 

Kära Dagbok, en fin Nudie överraskning

Ok, så jag har ju redan skrivit en lång radda om varför jag älskar Nudie jeans. Idag så hände något som fick mig att inse att jag verkligen anser att Nudie är förmer än andra jeans. Ok, nummer ett så jobbar det en snygg tjej på butiken jag går till. Det är alltid ett plus, se men inte röra, det var för övrigt hon fick mig tt byta modell från Grimm Tim till High Kai.
Hursomhelst var hon inte i butikennnär jag var där häromdagen för att lämna in jeans till lagning. De är så briljanta att de lagar jeans som gått sönder. Ett par av jeansen hade gått sönder lite konstigt på framsidan i grenen, jag nämnde det och sa att det kan ju var lite svårt att fixa. Jag köpte dem i oktober, så jag måste faktiskt medge att jag var lite besviken. Butiksbiträdet (inte den snygga) sa då helt sonika
"Vill du ha ett nytt par?"
"Ehm, ja, alltså det skulle ju vara bra" svarade jag lite förvånat
"Har du kvar kvittot?"
"Alltsååå, nääää..." Svarade jag och tänkte att det var ju synd att jag precis hade slängt det
"Okey, vi kan nog lösa det" sa hon och gick in i ett bakre rum och hämtade en kille (jag var liiiite besviken att det inte var den snygga tjejen) och efter att de tryckt på datorn lite så stod jag helt plötsligt med ett par splitter nya svarta Grim Tims i näven.

Kära dagbok, 2006 i oktober skrev jag

För många år sedan läste jag "Brudens" blogg - långt innan hon kom ut med sitt riktiga namn (Sara Lövenstam) och började skriva krönikor på QX. Jag pratar 2006. Jag var ju inte den enda som läste hennes blogg, men den var grym och inspirerande och härligt anonymt ärlig.
Så idag när jag surfade runt så läste jag ett av hennes gamla blogginlägg, och hittade då också en gammal kommentar från mig själv... för åtta år sedan...

Jag är bisexuell, eller ganska lesbisk, jag tycker mer om kvinnor än män, men en och annan man kan slinka imellan ibland. För jag är en bekräftelsehora. Jag känner mig alltid felplacerad på flatklubbar, jag älskar dem, men känner mig så fel om jag går dit i de kläder jag känner mig mest bekväm i, klänning. 
Jag faller hårt och ofta för de som är hårda men mjuka, de med "flat attrialjer", jag måste bli upphånglad, jag tvekar alltid. JAg är rädd, rädd för vad kan man fråga? Bli kär igen? Jag minns när jag var på bitch för tio år sedan, jag var 15 och kröp längs med väggarna, jag visste inte vem jag var, mina bästa två äldre väninnor hånglade, jag var kär, i henne, men vågade inget säga.
Jag går på hetroställen och är omgiven av suktande män, men så fort jag öppnar munnen skrämmer mitt grova språk dem.
Jag verkar inte passa in någonstans, jag är som jag är, fast verkar inte passa in någonstans.

För mig blev Brudens blogg ett andningshål, ett ställe där jag kunde pröva mina vingar, kommentera lite lagomt anomymt och nu när jag tittar tillbaka så ser jag att en av mina NU bästa vänner var också där och kommenterade på den tiden.

En annan sak som är rolig är hur jag kommenterar över hur jag vill ha KLÄNNING på mig, jag ler lite åt hur jag nuförtiden knappt syns i klänning, och hur bra jag trivs i jeans. Ja, man förändras väl genom åren, men frågan är ifall jag har förändrats för att passa in bättre i den "lesbiska" stereoptypen?

Kära Dagbok jag tror jag behöver kaffe

Mitt liv är lite rutin, jag är verkligen fantastiskt dålig på rutiner, men är medveten att jag skulle må bra av dem. Ett tag var jag ihop med en tjej som var sjukt bra på rutiner, jag beundrade henne lite i hemlighet. Fast sedan blev hon gnällig när man inte riktigt passade in i hennes rutiner, så det blev ju genast ett problem. Behöver jag nämna att vi inte är ihop längre?
 Som vanligt vandrar mina tankar iväg från vad jag började skriva, och det är kanske en av alla anledningar till att jag är så dålig på rutiner, jag är lättdistraherad! MYCKET lättdistraherad! Men då tänker jag, att ifall jag hade rutiner så skulle jag inte vara fullt lika lättdistraherad.

Så min rutin är att ta bussen till T-banan, köpa en Flat White (baristan känner igen mig, då vet en att det är rutin) och sedan ner i underjorden mot Förorten och jobbet.

Idag har jag även ett viktigt möte med jobbet så jag tänkte att det vore väl bra att klä sig lite extra representativt. Grå klänning med matchande grå skor... tänkte jag, tills jag kom ut i dagsljuset. Japp, grått är inte alltid bara grått utan det finns många nyanser av grått. Jag menar det har ju till och med skrivits en bok på ämnet, och mina nyanser av grått var inte all likadana. Nu måste jag nästa ta och läsa boken för att få klarhet i vad detta kommer att signalera till resen av världen.

Min slutsats är att jag bör börja göra kaffe hemma, så att jag kan göra vaknare och mer välinformerade val av kläder innan jag lämnar mitt hem.

Kära Dagbok jag gillar jeans

Idag vill jag avhandla jeans, för jeans är det plagg jag bär mest av alla plagg. Jag och mina jeans har en rosenröd romans som ibland avbryts av något så chockerande som att de blir slitna och behöver lagas och i värsta fall slängas. Genom åren har jag lärt mig att alla jeans är inte lika värda, och de kostar olika, de slits olika och de framförallt sitter olika.

Jag är 180 cm lång med fantastiskt muskulösa vader (jag erkänner, de är genetiskt rent abnormt stora, muskler eller ej) och jag vill ha tajta jeans.

Jag vet att jag antagligen betalar vad vissa skulle anse som en stor summa för mina jeans, men för längesedan när jag läste en amerikansk deckare, så var huvudpersonens coola syster flata  "och hade som alla flator smak för dyra designer jeans" och det citatet har fastnat mer än handlingen i boken, och enligt det citatet så köper jag dyra jeans utan att känna någon större ångest. Visst är det fint att man kan försvara sina beslut med ett citat från en bok som man inte ens minns vad den heter?! 

För sådär sex år sedan bär jag pluggade och inte hade en disponibel inkomst så fick jag Åhléns checkar av min lillebror i julklapp. Checkarna gav han mig säkerligen av brist på fantasi och rädsla att göra mig besviken. Jag älskar presenter, men kanske ibland (särskilt när jag var yngre) kan vara lite kritisk till innehållet. (Jag framstår som mer och mer sympatisk)

Hursomhelst, jag vandrade in på Åhléns och visste inte alls vad jag skulle köpa, men visste att jag behövde jeans. Just då bestod nog mest min garderob av Cheap Mondays men var irriterad över att de tappade passformen efter en användning. Jag har och hade även ett par Acne jeans som jag använder ibland, de är från de första åren när Acne fanns och jeansen kändes igen på de röda sömmarna. Under en ganska lång period så föredrog jag en av Acnes unisex varianter, jag hade också en kompis som jobbade som inköpare på ett större varuhus i USA, och hon fick provkollektioner av Rock n' Republic jeans som var för stora för henne men passade mig. De var alltid bootcut och såhär i efterhand som såg jag nog lite väl mycket cowboy ut i dem. 

Jag och min vän Andreas brukar skämta om att vi är svenska medelmän dvs 180 cm långa med stlk 42 på fötterna. I och med detta (inte skämtandet utan mina mått) så har aldrig jeans producerade med en kvinnlig målgrupp passar mig. Vilket är konstigt, med tanke på att jag har en ganska omanlig rumpa och mycket midja, men vad vet jag vad som pågår i jeansdesigners huvud. 

Men den där dagen för sex år sedan på Åhléns, ivrigt påhejad av min kompis Sara ålade jag mig in i mitt första par Nudie jeans modell Grim Tim. Sedan fortsatte jag och Grim Tim en intensiv romans, jag har nu fyra par i olika färger (två par svarta, ett par grå och ett par indigofärgade jeans). Jag har tyvärr lyckats slita hål på ALLA och skall nu lämna in dem på lagning på Nudiebutiken på Södermalm, de lagar ens jeans helt gratis, visst, väntetiden är runt en månad, men med tanke på att jag antagligen skulle sy av mig handen om jag försökte så är det världens bästa service. 

Senast jag var där förvånade jag mig själv genom att prova en ny modell, bara för att inse att de satt fantastiskt snyggt, så nu äger jag även två par High Kai, i svart och svartblått. Jag är en MYCKET varierad person! Mycket har väl att göra med att jag tycker att jeans passar i NÄSTAN alla miljöer och sammanhang... (bilderna lånade från http://www.welovejeans.com/)