Kära Dagbok, idag så röstar vi!

Jag röstar idag, jag och förhoppningsvis alla svenskar med rösträtt. Jag ser det som ett privilegium att få rösta, att jag lever i en demokrati där jag kan lägga min röst på ett parti som jag mer eller mindre tror på. Jag är tacksam att jag är uppvuxen i en demokrati, i ett land där jag har möjlighet att påverka. Jag har utnyttjat min rösträtt sedan jag fyllde 18, ETT kyrkoval har jag missat.

Visst, det är jättesvårt att hitta ett parti som har allt som jag anser viktigt, men fortfarande så vet jag i stora drag vilket sorts land jag vill leva i. Och ett Sverige utan rasism och sexism är ett Sverige där jag vill leva. Jag vill leva i ett land där vi gemensamt tar ansvar för varandra, där det är ok att vara annorlunda.

Jag är medveten om att allt inte är perfekt, jag är medveten om att vi har lång väg att gå på många områden, men det betyder inte att vi aldrig kommer nå dit.

I dag är en viktig dag, en dag att klä upp sig., en dag att ta på allvar. Generationer innan jag föddes har kämpat för att jag som kvinna skall få rösta att alla som har fyllt 18 år skall få rösta.

 Jag har kokat mitt kaffe, ätit min frukost, satt på mig finaste känningen och putsat mina Doc Martens och försökt bestämma mig för vad jag skall rösta på i kommunvalet. Riksdagen är redan given... en kopp kaffe till så kanske det klarnar!

Jag uppmanar alla att gå och rösta för ett bättre Sverige!

Kära Dagbok, jag är en obotlig romantiker

Bild av Braden Summers , lånad från QX.se

Det är så jäkla sant, jag älskar att titta på romantiska komedier och visst låtsas jag att jag inte bryr mig, men en liten plötslig present från kärleken får mitt hjärta att svämma över. Jag bara kan inte låta bli att helt utan anledning skicka blommor till flickvännen, bara för att jag kom på att hon är världens finaste, bara för att jag tänkte på hur underbar hennes ögon är och hur jag saknar hennes skratt!
Hursomhelst, dessa bilder Braden Summers får mitt hjärta att hoppa till och jag känner hur tårarna väller upp, kärlek är så stort. Att kunna visa ömhet, omtanke och kärlek till den man älskar, att kunna vara den man är vart man än är i världen. Det är sant att det är en väldig sexualisering runt homosexualitet, det är klart att det handlar om sex, men främst handlar det ju om att älska någon, att vilja dela sin vardag, allt det där som alla som är hetro tar som något helt självklart, att få besöka sin partner på sjukhuset, att ärva sin partner att hålla handen utan att det är en politisk handling och att bli gammal tillsammans.

Bild av Braden Summers , lånad från QX.se

Charlotte, som är en av de andra tjejerna i serien Flatorna som jag är med i har gjort en fantastisk sammanställning över resemål runt om i världen som är mer eller mindre homovänliga. Så om jag någon gång åker på semester, så är det ett bra ställe börja titta så jag vet vilka länder som skall undvikas... Ryssland visste man ju redan...

Kära dagbok, 2006 i oktober skrev jag

För många år sedan läste jag "Brudens" blogg - långt innan hon kom ut med sitt riktiga namn (Sara Lövenstam) och började skriva krönikor på QX. Jag pratar 2006. Jag var ju inte den enda som läste hennes blogg, men den var grym och inspirerande och härligt anonymt ärlig.
Så idag när jag surfade runt så läste jag ett av hennes gamla blogginlägg, och hittade då också en gammal kommentar från mig själv... för åtta år sedan...

Jag är bisexuell, eller ganska lesbisk, jag tycker mer om kvinnor än män, men en och annan man kan slinka imellan ibland. För jag är en bekräftelsehora. Jag känner mig alltid felplacerad på flatklubbar, jag älskar dem, men känner mig så fel om jag går dit i de kläder jag känner mig mest bekväm i, klänning. 
Jag faller hårt och ofta för de som är hårda men mjuka, de med "flat attrialjer", jag måste bli upphånglad, jag tvekar alltid. JAg är rädd, rädd för vad kan man fråga? Bli kär igen? Jag minns när jag var på bitch för tio år sedan, jag var 15 och kröp längs med väggarna, jag visste inte vem jag var, mina bästa två äldre väninnor hånglade, jag var kär, i henne, men vågade inget säga.
Jag går på hetroställen och är omgiven av suktande män, men så fort jag öppnar munnen skrämmer mitt grova språk dem.
Jag verkar inte passa in någonstans, jag är som jag är, fast verkar inte passa in någonstans.

För mig blev Brudens blogg ett andningshål, ett ställe där jag kunde pröva mina vingar, kommentera lite lagomt anomymt och nu när jag tittar tillbaka så ser jag att en av mina NU bästa vänner var också där och kommenterade på den tiden.

En annan sak som är rolig är hur jag kommenterar över hur jag vill ha KLÄNNING på mig, jag ler lite åt hur jag nuförtiden knappt syns i klänning, och hur bra jag trivs i jeans. Ja, man förändras väl genom åren, men frågan är ifall jag har förändrats för att passa in bättre i den "lesbiska" stereoptypen?

Kära Dagbok jag älskar Ellen

Jag läser det senaste numret av QX, artikeln med Ellen DeGeneres får mig att snyfta till lite, får mig att återigen inse vikten av att våga komma ut och stå för det. Bara för några veckor sedan kom en annan Ellen ut, en mycket yngre men fortfarande väldigt känd Ellen Page, och det får mig att tänka att om inte Ellen DeGeneres hade kommit ut för många år sedan, så kanske Ellen Page aldrig haft modet eller möjligheten att komma ut.

Jag glömmer ofta bort hur stigmatiserat det är med homosexualitet, hur det finns ett helt ogrundat och blint hat mot personer som jag, personer som bara råkar bli kära i samma kön. Min glömska beror kanske på att enbart umgås med personer som också lever i samkönade relationer, eller som aldrig skulle ifrågasätta mitt val av partner. Jag bor i ett område där de flesta är vana att se samkönade relationer. Jag känner mig nog väldigt sällan uttittad eller utsatt på något sätt. 

Men självklart så finns det alltid en gnagande tanke i bakhuvudet och en knytnäve som slår hårt när jag läser om lagar i Arizona om att butiksbiträden skall få "slippa" att ge homosexuella service p.g.a. deras religion. Jag vet att det är fysiskt farligt till mig att som öppet homosexuell åka till flertalet länder. Och självklart skrämmer det mig, självklart gör det att jag ibland önskar att jag var normal, även om jag faktiskt är normal, jag råkar bara bli kär i vackra personer av mitt eget kön.

Jag vill tacka alla som som stått upp och fortfarande står upp för sin kärlek. Om ni inte fanns så skulle mitt liv vara så mycket svårare och tråkigare. Sedan vill jag tillägga att jag tycker att Ellen är sjukt snygg - båda Ellen alltså. Fast den ena kanske lite för gammal och den andra för ung...