Kära Dagbok, idag så röstar vi!

Jag röstar idag, jag och förhoppningsvis alla svenskar med rösträtt. Jag ser det som ett privilegium att få rösta, att jag lever i en demokrati där jag kan lägga min röst på ett parti som jag mer eller mindre tror på. Jag är tacksam att jag är uppvuxen i en demokrati, i ett land där jag har möjlighet att påverka. Jag har utnyttjat min rösträtt sedan jag fyllde 18, ETT kyrkoval har jag missat.

Visst, det är jättesvårt att hitta ett parti som har allt som jag anser viktigt, men fortfarande så vet jag i stora drag vilket sorts land jag vill leva i. Och ett Sverige utan rasism och sexism är ett Sverige där jag vill leva. Jag vill leva i ett land där vi gemensamt tar ansvar för varandra, där det är ok att vara annorlunda.

Jag är medveten om att allt inte är perfekt, jag är medveten om att vi har lång väg att gå på många områden, men det betyder inte att vi aldrig kommer nå dit.

I dag är en viktig dag, en dag att klä upp sig., en dag att ta på allvar. Generationer innan jag föddes har kämpat för att jag som kvinna skall få rösta att alla som har fyllt 18 år skall få rösta.

 Jag har kokat mitt kaffe, ätit min frukost, satt på mig finaste känningen och putsat mina Doc Martens och försökt bestämma mig för vad jag skall rösta på i kommunvalet. Riksdagen är redan given... en kopp kaffe till så kanske det klarnar!

Jag uppmanar alla att gå och rösta för ett bättre Sverige!

Kära dagbok, jag har ofta fel

ETT BREV SOM ALRIG KOMMER SKICKAS:

Jag visste inte det då, men efter en lång kväll av många långa dagar av att försöka få tag på varandra så insåg jag att vi båda behövde várandra. Efter flera glas av utsökt vin och mat som inte riktigt var så bra som vi förväntat oss så erkände du att du saknar mitt sällskap. Jag saknade ditt, jag saknade alltid ditt. 

Sen det första ögonblicket så har våra liv varit sammanflätade,ochbjag tror ibland att jag saknar personen jag var när vi träffades.när vi träffades drack vi båda två mer än vad som skulle fungera inlängden. Samtidigt saknár jag dig mer än någon annan jag någonsin träffat. 

Du tror att var och en kan vara sin egen lyckas smed, så är det kanske. 

Tåget har lämnat dig bakom mig och rusar genom Brooklyn och jag saknar redan ditt sällskap, hur du lutar dig mot mig, om hur jag så naturligt lägger min arm om dig. Ibland undrar jag om det är för sent eller ifall tiden är just nu! 

Kära Dagbok, slutet som är början på något nytt

Vegas kom och gick, vi var tillsammans hela veckan hon och jag. Vi föll i varandras armar och jag kysste henne och hon kysste mig. Hon la armen om mig, drog mig närmare och distanserade sig sedan med ord om att hon behövde vara fri.

Hon flyger nu fri som en fågel, hon längtar efter att få vara på alla andra ställen, att inte vara med mig. Hon ringer och vill prata och jag hinner inte, har inte tid för alla hennes ord. Jag spenderade tre månader med att sluta älska henne, tre månader av distans, sista spiken i kistan är inslagen och jag vänder mig för att gå.

Just så är det, och så kommer det förbli!

Asfalten i NYC dallrar av hetta och jag vänder blad. Nya kapitel att skriva och nya mål att följa! Jag ska börja skriva igen!

Kära Dagbok nu är förra sommaren slut

Sista avsnittet av flator har sänts och det känns lite vemodigt, nu måste jag ta itu med sommaren 2014...

Det börjar jag med att åka och spendera lite tid i NYC, jag har mycket att bena ut i mitt liv. Jag kommer bo hos mitt ex och även hos två mycket goda vänner och deras fem katter...

Min plan är att dejta allt och alla och inte säga nej till något. Jag har i så många år bara tänkt att det kommer att hända, att jag träffar den rätta... men det verkar inte bli så1 Så nu så går jag på JAKT!

Mål nummer Ett just nu är faktiskt att få ligga lite!

Kära Dagbok nu gifter de sig

Så normativt och ändå väldans fint, det är ju kärlek! 

Eller de har väl hållit på med det ett tag, mina gamla vänner från tidigt 2000-tal, mina hetrovänner, sjukt roliga tjejer som jag spenderade många partykvällar med. De flesta har numera hunnit med en knodd eller två och sedan har de börjat gifta sig... ok inte alla... men jag gillar att generalisera.

Så i fredags var jag inbjuden till min gamla kompis bröllop, det hölls med pompa och ståt på herrgård utanför V-ås. Jag måste medge att jag var otroligt skeptiskt, jag i mitten av hetroträsket, iklädd klänning och höga klackar och lagomt mycket smink... Ja, för det är så jag klär mig när det står: KAVAJ på inbjudan. Jag insåg snabbt att jag inte hade lämplig klänning hemma, de var antagligen för korta eller hade för många paljetter på sig... (ja, jag vet det finns egentligen ingenting som kan kallas för många paljetter, men man vill ju inte blänka mer än bruden).

Så påväg att hämta bilen på jobbet snabbshoppade jag smakfull klänning i marinblått och med några snabba handgrepp så hade jag även sett till att håret såg hyfsat representabel  ut. Jag kände mig både snygg och lång, höga klackar har den inverkan på mig. På jobbet hann jag med att säga hej till en kollega som jobbade på självaste nationaldagen och slänga iväg några mail innan jag satte mig i bilen.

Bilen startade snällt, men efter någon mil tändes motorlampan, och jag erkänner, jag fick PANIK, man vill ju inte att motorn skall skära eller något annat spännande (detta har hänt tidigare, inte med den här bilen dock) så jag körde genast in till närmaste mack. Eftersom jag är flata kan man ju tror att jag vet något om bilmotorer, men NOPE, inte det minsta! Jag är totalt ovetande, men efter att både har ringt min far, som inte ville låna ut sin bil eftersom han glfklubbor låg i den, och min mor som på min styvfars uppmaning sa: om lampan är gul så är det bara att köra, om den är röd så stannar du! Så efter att ha panikvandrat runt i Husby och haft lite ångest ifall gul lampa var ett GO eller STAY  - så bestämde jag mig för att det var ett GO och körde i rasande fart mot V-ås för att inte missa när min vän vigdes till äkta maka.

Och som sagt, jag hade verkligen inte så höga förväntningar på bröllopet, men det var fantastiskt fin, och middagen var urtrevlig och jag insåg att det är kanske dags för mig att beblanda mig med lite hetrosexuella då och då. De bits ju inte, de är trevliga och alla pratar faktiskt inte om sina barn, hela tiden. Det kanske inte är superfantastiskt att inse att man antagligen är den enda singeln på hela festen, speciellt inte en nybliven singel... men man gör vad man kan!

Så när jag vid ett-tiden satte mig i min varningslamplysande bil för att återvända till Stockholm kände jag mig väldigt nöjd och belåten med kvällen . Glad över att ha träffat gamla vänner och påmints om att allt var inte så jobbigt när jag var i tidiga 20-års åldern!

Kära Dagbok, jag skall skriva en bok

Alltså det vore lite kul, att skriva en bok, jag har förstås sagt det i flertalet år, många böcker har jag skrivit i mitt huvud. Någon måste nog hålla mig i handen för att det ska ske, men min senaste bokidé är: "Brev till alla mina EX"

Om inte annat så känns det som om det skulle kunna vara lite terapi, skriva ett brev till bartendern som jag var huvudlöst förälskad i som var grym på att sjunga karoke, supa till, spela tärning men oftast däckade innan  vi ens kom till sex och som gjorde slut med mig för att dejta min frisör, eller i alla fall ligga med min frisör. (om de nu kom så långt)
Eller ett brev till Montana som söp vår relation sönder och samman, slog sönder min bilruta, skyllde på allt utom sig själv och sedan tio år senare ringde för att säga att hon hade betett sig fel.
Kanske ett brev där jag ber Läkaren om ursäkt för att jag bara lämnade henne eftersom hon aldrig kunde erkänna att hon faktiskt tyckte om mig. Att hon aldrig kunde verbalisera att hon ville vara med mig, utan att allt skulle skämtas, klämtas och ironiseras över. Hur jag i slutet av relationen varken vågade lita på ett enda ord hon sa, jag visste inte om hon "bara skojade".
 Ett brev till Portland där jag erkänner att det var det finaste och bästa förhållandet jag haft och att blodet sprutar ur mitt hjärta och jag ligger som en fallen Amazon och hela världen är mörk och det är trots att vi inte ens gjort slut...  (too soon säger jag bara) .Och egentligen så är det ju inte slut (Hoppet är det sista som dör BITCHES)

Många brev blir det känner jag, en hel bok av hjärta och smärta och kanske en smula bitter ironi?

Jag sätter upp det på min "TO DO" lista....

Kära Dagbok, om hennes ögon mötte mina och jag klädde av mig, är det oskyldigt då?

Ett finns inga helt ofarliga flirtar, inte när du har ett förhållande. En flirt lämnar alltid mer att önska, lämnar en känsla av att det kan finnas mer och en längtan, och ofta får man vara väldigt pragmatisk och tänka på allt det fantastiska man har, och inte hur man snart behöver blodtrycks medicin eftersom man har skapat en illusion av vad man kanske saknar.

 Jag är en otroligt flirtig person, jag älskar att fånga blicken, hålla kvar och avsluta med en kort blinkning. Det finns inget jag hellre gör än sitter med en kvinna som jag finner attraktiv och bollar repliker fram och tillbaka, ger komplimanger och antydningar. Men där är det stop för mig, hit men inte längre. För mig är en oskyldig flirt inte längre en oskyldig flirt när jag vaknar upp i den andra kvinnans armar, även om vi "bara sov" bredvid varandra.

En flirt är en flirt, och jag vet att när de flirtiga blickarna blir varma och ögonen sugs in, då är det inte längre en flirt men en lek med elden, och då är det bara ta en kalldusch. För oftast är det man byggt upp ett luftslott, utan den minsta förankring i verkligheten. Byggt på en saknad av något man kanske har men har glömt bort att man har så nära. Lite av ett "jag ser inte skogen för alla träden scenario"

MEN med de sagt för ungefär tio månader sedan så träffade jag någon som var värt allt, och jag struntade i fågeln i handen och kastade mig blint efter en vacker örn, och jag ångrar inte en sekund. 

Kära Dagbok smärta är en känsla och känslor går att ignorera

Eller gör det verkligen?

Kära Dagbok jag hatar rastlösheten

Jag kan inte hjälpa det, men sakta kommer rastlösheten krypande över mig, jag har ingen kontroll över det. Det känns som om det finns så mycket jag borde ha gjort, so om tiden bara rinner mellan mina fingrar, som om jag missar allt i mitt liv, men om jag bekymmrade mig mindre för att jag missade saker så kanske jag skulle hinna med mer.

Jag har en rastlöshet som kliar i mina fingrar i mina ben, jag är alltid på väg och aldrig stilla. Jag vill arbeta på nätterna och leva på dagarna, jag vill leva på nätterna och arbeta på dagarna. Jag är på väg... alltid... alltid... alltid... och det har varit så sedan jag var ung. Aldrig en lugn stund, aldrig ett hushjur aldrig något som var permanent.

Ibland tror jag att livet skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde slå mig ner, om jag bara kunde vara nöjd i mitt varande, och så börjar det klia i mina fingrar, i mina tår och i hela mitt jag och sedan bär det iväg och så snabbt iväg. Som en tornado... jag kan inte hjälpa det, och ingen hänger med... det blir ensamt! MYCKET ensamt

Kära Dagbok idag vaxade jag min flickvän

Helt sann historia, kanske inte det vanligaste man gör för varandra? Eller är det?

Jag skulle aldrig vilja att min flickvän vaxade mina intima områden, det känna fel, ungefär som att kissa med toadörren öppen... Jag gillar att behälla lite av en mystil i ett förhållande... eller... vad jag egentligen säger är att jag vill inte att min tjej skall veta hur jag ser ut när jag kissar/bajsar, även om jag är säker på att hon VET att jag gör det... Ehm, för om jag var ihop med någon som inte trodde at jag gjorde det så skulle jag var amycke MYCKET bekymrad....

Det här med hårets vara eller icke vara är en sådan svår historia... Jag ska fundera lite på det, och återkommer sedan om vad jag egentligen tycker och tänker om hår på alla möjliga ställen... Jag menar en superbuske är inte riktigt min grej, det är svårt att "komma åt" if you know what I mean... Men om allt är borta får man ju nästan lite pedofilvarning på det... 

Kära Dagbok jag gör mig i radio...

Jag börjar känna mig som ett radioproffs, jag antar att man inte vill ha mig förmycket i TV, för mina läppar inte lika välmålade som min kära Matildas läppar, men min alltid lagomt rökiga (utan cigaretter) RÖST (inte bröst) gör sig tydligen bra i radio.
I fredags fick jag mala på med en högravid Sanna Bråding och idag hängde Hanna Hellquist i mitt ben när hon provade mina rullskridskor i Morgonpasset.  Jag kan inte klaga, när jag får tala mig varm om det bästa jag vet...
Idag på eftermiddagen så blev vi lite seriösare, jag och den välmålade Matilda, då vi fick prata heteronormativitet, små penisar och harem med Thomas i Nordengren och Epstein i P1. Jag har även fått heta Gustafsson, så jag försöker får Matilda att börja en podcast med mig som skulle heta "Gustafsson och Karlsson praktiserar..." hon var inte alls lika pigg på det som jag var. Men jag tror att efter några öl kan jag nog även få henne att falla till föga... jag vet vad en kvinna vill ha... alltså öl då... inget annat era pervon...

Hm, så om jag lyckats vara med på både P1 och P3 - jag funderar nu på hur jag tar mig in på P2, måste jag lära mig spela tvärflöjt?

Kära dagbok, singellivet

Ok, jag lovar men det här inlägget handlar inte om mig! Det handlar om en kompis som precis blev singel, PÅ RIKTIGT! Jag har kompisar, jag ljuger inte! Och just nu är en kompis till mig singel, och hon vill (eller jag tror iaf att hon vill) träffa andra personer i samma situation. Det vill säga LESBISKA SINGLAR som är sugna på att hångla, och då helst med henne. För det blir ju helt fel om hon träffar värsta pinglan som inte vill hångla med henne (varför man nu inte skulle vilja det) eller som inte är sugen på att hångla. Jag tar tillbaka... hon behöver inte vara lesbisk, det kan räcka med att hånglet är lite BI...

Eftersom jag är dum nog att ha ett distansförhållande så får jag ju leva hårt genom mina vänner. Både de som är singlar och de som är i fasta förhållanden... Så när en av mina nära vänner blivit singel, så känner jag genast att det börja rycka i partytarmen (jag erkänner, jag kanske vill ut och parta lite, det var så läääängesedan).

För två år sedan när jag fortfarande var ihop med Lonni, så stod jag och blickade ut över de unga tjejerna som dansade nere på dansgolvet och alla som odiskret hånglade loss, och kände att jag inte skulle orka engagera mig i att ragga igen. Jag vände mig mot min kära vän Sarra och sade då det bevingade "Satan, om jag blir singel så måste jag nog bli straight". Jag blev singel några månader senare... jag är fortfarande GÄJ... och nu i ett annat förhållande, det vill säga jag överlevde den läskiga singeltiden. För att vara ärlig så tycker jag inte att det är så illa att vara singel, man kan ju ligga och prutta i sängen hur mycket man vill, det är ingen som gör upp planer och sedan blir arg för att man själv har gjort upp planer, man kan äta konstiga saker till middag (typ okokt pasta om man vill det).

Sak samma, tillbaka till min vän som nu har blivit singel och vill hångla lite, eller ligga lite, eller dejta... alltså jag vet faktiskt inte vad hon vill, måste fråga. Sak samma... något vill hon säkert och inte med mig, jag är ju upptagen och så är vi ju kompisar, men jag LOVAR, hon är snygg. Den stora frågan är VART skall jag ta henne?? Vart skall jag exponera henne?? Hon förtjänar det bästa!!

Hm... jag skall nog fråga vad hon vill ha...

Kära Dagbok, jag har jobb och bor på Södermalm

Ha ha ha, tydligen så utrålar jag lite präktighet, i.a.f på bild, enligt poddcasten Ramsby/Fischerström  så ser jag ut att ha ett JOBB (AHA) och vara lite av en självsäker vardagsflata som bor med min flickvän i lägenhet på Södermalm  lyssna här  det kommer sådär 30 minuter in i programmet... (se bilden några inlägg ner)

Kära Dagbok mitt kaffe svämmar över

Idag tog jag bilen till jobbet, jag balanserade min latte i knäet samtidigt som jag pratade med min flickvän i telefon och åt en kardemumma bulle. Då slog det mig vad tråkigt det måste vara att vara en av alla dem som inte äter ditten eller datten.

Jag dittar och dattar i mig precis vad jag vill, precis när jag känner för det. Ok, visst tänker jag på vad jag äter, men samtidigt så fort jag börjar tänka på att "jag borde, eller jag borde inte" så blir livet så mycket jobbigare. Om jag verkligen vill ha en kardemummabulle till frukost så får jag det, utan värderingar... det är inte för att jag är "värd" det. Mat är ingen belöning och ingen restriktion, utan en del av mitt liv... ett liv som jag fyller med nödvändigheter, och mat är en av dem. Och mat som smakar gott ger mig en tillfredställelse och ett leende på läpparna.

Att vara kvinna, lesbisk eller inte, är inte det lättaste, för vi har tusen och en förväntningar på oss, vi skall vara perfekta, men samtidigt lite charmigt bakåtlutade, vi skall vara naturligt snygga (vilket man då måste sminka till sig) vi skall vara vältränade men aldrig lukta svett och vi skall vara smarta men samtidigt inte ha obekväma åsikter. Även om jag kanske "slipper" leva upp till vissa konvetionella skönhetsideal för att få ligga, så vill jag ju ändå uppleva mig själv som snygg.
Och hur vi än vänder och vrider på det, så speglas andras uppfattning i vad man själv tycker är attraktivt.

Om några veckor har dokumentär serien "Flator" premiär på SVT Flow, och jag har inte den blekaste av vad jag har att förvänta mig.

Kära Dagbok, vad letar jag efter?

Igår när vi låg i sängen och tittade upp i taket frågade hon mig; vad är det egentligen du letar efter i en partner?  Vilken bra fråga tänkte jag och kunde absolut inte svara. Men nu efter att ha fått sova på saken skulle kanske svaret kunna vara något i stil med:

"Jag ser livet lite som ett äventyr, och äventyr upplever man helst tillsammans med någon. Jag vill ha en partner som vill uppleva, som tycker om mig för den jag är. Jag har en partner som håller om mig när jag gråter, utan att tycka att jag är fel på alla sätt och vis. Jag letar efter en partner som tycker att jag är fantastisk och utmanar mig intellektuellt. Jag vill ha en partner som tycker om att vara aktiv... inte bara i sängen"

Så nu sitter jag på jobbet och undrar på vad kärlek egentligen är. Är det bara attraktion eller är det något annat, det måste ju vara något annat, men vad är egentligen väsentligt?

Jag vill ha en segelbåt, en MTB, en snowboard och en resa till solen... allt detta skulle göra mig lycklig. Och allt detta skulle jag vilja dela med någon. Jag vill sitta längst fram på en Vaxholmsbåt och känna en trygg arm runt mig, jag vill ha någon som kan viska i mitt öra att det är ok att jag är känslosam för tårar torkar!

Kära Dagbok, jag är en obotlig romantiker

Bild av Braden Summers , lånad från QX.se

Det är så jäkla sant, jag älskar att titta på romantiska komedier och visst låtsas jag att jag inte bryr mig, men en liten plötslig present från kärleken får mitt hjärta att svämma över. Jag bara kan inte låta bli att helt utan anledning skicka blommor till flickvännen, bara för att jag kom på att hon är världens finaste, bara för att jag tänkte på hur underbar hennes ögon är och hur jag saknar hennes skratt!
Hursomhelst, dessa bilder Braden Summers får mitt hjärta att hoppa till och jag känner hur tårarna väller upp, kärlek är så stort. Att kunna visa ömhet, omtanke och kärlek till den man älskar, att kunna vara den man är vart man än är i världen. Det är sant att det är en väldig sexualisering runt homosexualitet, det är klart att det handlar om sex, men främst handlar det ju om att älska någon, att vilja dela sin vardag, allt det där som alla som är hetro tar som något helt självklart, att få besöka sin partner på sjukhuset, att ärva sin partner att hålla handen utan att det är en politisk handling och att bli gammal tillsammans.

Bild av Braden Summers , lånad från QX.se

Charlotte, som är en av de andra tjejerna i serien Flatorna som jag är med i har gjort en fantastisk sammanställning över resemål runt om i världen som är mer eller mindre homovänliga. Så om jag någon gång åker på semester, så är det ett bra ställe börja titta så jag vet vilka länder som skall undvikas... Ryssland visste man ju redan...

Kära Dagbok idag har jag känt mig gaymous.

Så idag har jag pluggat, haft ett möte angående att få in rollerderby under Eurogames i Stockholm 2015, blivit intervjuad för Reds C-uppsats och sedan för något annat (som ni snart får se) och slutligen pressfotograferas för Flatorna en SVT serie som jag är med i.

Det är alltid kul att träffa de andra tjejerna från serien, vi är alla så sjukt olika. Jag börjar bli lite nervös inför premiären... Vad är det jag har gett mig in på? Kanske dags att emigrera? Kan man  söka uppehållstillstånd i USA baserat på att man känner sig lite allmänt utskämd i sitt hemland? 

Ugh, sedan ansökte jag på skoj till en SVT serie som heter Atleterna, och de ringde idag och sa att de VERKLIGEN ville ha med mig på uttagningarna i Stockholm nästa vecka. Tyvärr sammanfaller det med att jag spelar match i Malmö. Så jag antar att jag får roa mig med att tävla mot mig själv och mina vänner istället...

Matilda klär av eller på sig... 

Kära Dagbok, selfies och exponering?

Kvalitetstid, vardagslyx, fredagsmys... orden staplas på varandra... alla skriver bloggar om hur de ser ut, tränar, äter, klär sig, vi läser och  vikten av att synas ökar, selfies med "rätt" filter läggs upp och vi "likar" varandras statusuppdateringar på Facebook. Jag har vänner som statusuppdaterar att de ALDRIG kommer att ta en selfie (ett av alla ord som inte fanns när jag var ung) och jag har vänner som lägger upp en selfie i minuten. (obs, överdrift) Jag tror inte att det är selfien i sig som är extream, jag tar selfies, inte ofta eller hela tiden. Dock blir det många t.ex. till flickvännen som bor på annan ort... ugh, tanken på alla dessa bilder som flyter runt... tacka vet jag Snapchat.

Jag reflekterar och kanske analyserar mitt och andras beteende, varför gör vi det? För att vi kan? Vi lägger ut våra liv till beskådan, till att bli kommenterade, dömda och antagligen sedan glömda. Det känns som om vi bryr oss mer samtidigt som vi glömmer fortare.

Med detta så avslutar jag morgonens reflektioner med att konstatera att imorgon skall jag fotas och intervjuvas och sedan pressfotograferas. Jag kommer i vår att synas på TV, innebär det att jag finns?

Kära Dagbok, ännu en kväll i Flatudden

En annan åker ju hem när alla andra är påväg ut. Mätt och nöjd  är jag också! Har blivit serverad hemgjord pesto med pasta, marängswiss och ett glas rött vin.

Japp, de som säger att jag inte är en party pingla...

Jaaaa... De har HELT rätt!

Till mitt försvar vill jag dock tillägga att jag gjorde ett tappert försök att få ut lite folk på en öl... (Well, jag skickade iaf fyra SMS, och ett ledde till ovan nämnda middag). under träningen idag tjatade jag även på K att hon borde komma ut, men hon har varit i Texas en vecka och skulle mysa med sin tjej. (Suck och stön, distansförhållanden suger när alla andra har näraförjållanden)

Vi har dock ett fitnesstest imorgon vid ett och på kvällen här jag mer träning, så det kanske var lika bra på tantkroppen att kvällen spenderades lugnt. Oh oh oh... Jag skall även koka linssoppa till laget... Upptäckte idag att i princip ALLA på laget är vegetarianer, utom jag och en till. 

Kära Dagbok, min kompis har kommit ut som straight

Eller jag vet, en klar överdrift, snarare bisexuell antar jag. (rätt skall vara rätt) Min kompis Anna som jag känt i snart sju år och alltid har svurit över hur mycket hon älskar kvinnor och att det inte finns något bättre än att ligga med en kvinna, hon har nu gått och kärat ner sig i en kille. I en grabb! I en person med penis! I en TYSK till råga på allt...  Japp, det är en chock för mig, men mest för henne tror jag, men hon är lycklig, och känslorna verkar besvarade, så vem är jag att döma henne för hennes val av partner.

Fast när jag åker och hälsar på henne om två helger så måste jag nog retas lite, bara liiiiite....

Jag funderar lite på det ibland, om jag skulle kunna bli kär i en man, och jag är ju en person som aldrig vill säga aldrig, men jag ser det som föga troligt. Det jag attraheras av hos kvinnor är något man sällan hittar hos män.