Kära Dagbok nu gifter de sig

Så normativt och ändå väldans fint, det är ju kärlek! 

Eller de har väl hållit på med det ett tag, mina gamla vänner från tidigt 2000-tal, mina hetrovänner, sjukt roliga tjejer som jag spenderade många partykvällar med. De flesta har numera hunnit med en knodd eller två och sedan har de börjat gifta sig... ok inte alla... men jag gillar att generalisera.

Så i fredags var jag inbjuden till min gamla kompis bröllop, det hölls med pompa och ståt på herrgård utanför V-ås. Jag måste medge att jag var otroligt skeptiskt, jag i mitten av hetroträsket, iklädd klänning och höga klackar och lagomt mycket smink... Ja, för det är så jag klär mig när det står: KAVAJ på inbjudan. Jag insåg snabbt att jag inte hade lämplig klänning hemma, de var antagligen för korta eller hade för många paljetter på sig... (ja, jag vet det finns egentligen ingenting som kan kallas för många paljetter, men man vill ju inte blänka mer än bruden).

Så påväg att hämta bilen på jobbet snabbshoppade jag smakfull klänning i marinblått och med några snabba handgrepp så hade jag även sett till att håret såg hyfsat representabel  ut. Jag kände mig både snygg och lång, höga klackar har den inverkan på mig. På jobbet hann jag med att säga hej till en kollega som jobbade på självaste nationaldagen och slänga iväg några mail innan jag satte mig i bilen.

Bilen startade snällt, men efter någon mil tändes motorlampan, och jag erkänner, jag fick PANIK, man vill ju inte att motorn skall skära eller något annat spännande (detta har hänt tidigare, inte med den här bilen dock) så jag körde genast in till närmaste mack. Eftersom jag är flata kan man ju tror att jag vet något om bilmotorer, men NOPE, inte det minsta! Jag är totalt ovetande, men efter att både har ringt min far, som inte ville låna ut sin bil eftersom han glfklubbor låg i den, och min mor som på min styvfars uppmaning sa: om lampan är gul så är det bara att köra, om den är röd så stannar du! Så efter att ha panikvandrat runt i Husby och haft lite ångest ifall gul lampa var ett GO eller STAY  - så bestämde jag mig för att det var ett GO och körde i rasande fart mot V-ås för att inte missa när min vän vigdes till äkta maka.

Och som sagt, jag hade verkligen inte så höga förväntningar på bröllopet, men det var fantastiskt fin, och middagen var urtrevlig och jag insåg att det är kanske dags för mig att beblanda mig med lite hetrosexuella då och då. De bits ju inte, de är trevliga och alla pratar faktiskt inte om sina barn, hela tiden. Det kanske inte är superfantastiskt att inse att man antagligen är den enda singeln på hela festen, speciellt inte en nybliven singel... men man gör vad man kan!

Så när jag vid ett-tiden satte mig i min varningslamplysande bil för att återvända till Stockholm kände jag mig väldigt nöjd och belåten med kvällen . Glad över att ha träffat gamla vänner och påmints om att allt var inte så jobbigt när jag var i tidiga 20-års åldern!

Kära dagbok, singellivet

Ok, jag lovar men det här inlägget handlar inte om mig! Det handlar om en kompis som precis blev singel, PÅ RIKTIGT! Jag har kompisar, jag ljuger inte! Och just nu är en kompis till mig singel, och hon vill (eller jag tror iaf att hon vill) träffa andra personer i samma situation. Det vill säga LESBISKA SINGLAR som är sugna på att hångla, och då helst med henne. För det blir ju helt fel om hon träffar värsta pinglan som inte vill hångla med henne (varför man nu inte skulle vilja det) eller som inte är sugen på att hångla. Jag tar tillbaka... hon behöver inte vara lesbisk, det kan räcka med att hånglet är lite BI...

Eftersom jag är dum nog att ha ett distansförhållande så får jag ju leva hårt genom mina vänner. Både de som är singlar och de som är i fasta förhållanden... Så när en av mina nära vänner blivit singel, så känner jag genast att det börja rycka i partytarmen (jag erkänner, jag kanske vill ut och parta lite, det var så läääängesedan).

För två år sedan när jag fortfarande var ihop med Lonni, så stod jag och blickade ut över de unga tjejerna som dansade nere på dansgolvet och alla som odiskret hånglade loss, och kände att jag inte skulle orka engagera mig i att ragga igen. Jag vände mig mot min kära vän Sarra och sade då det bevingade "Satan, om jag blir singel så måste jag nog bli straight". Jag blev singel några månader senare... jag är fortfarande GÄJ... och nu i ett annat förhållande, det vill säga jag överlevde den läskiga singeltiden. För att vara ärlig så tycker jag inte att det är så illa att vara singel, man kan ju ligga och prutta i sängen hur mycket man vill, det är ingen som gör upp planer och sedan blir arg för att man själv har gjort upp planer, man kan äta konstiga saker till middag (typ okokt pasta om man vill det).

Sak samma, tillbaka till min vän som nu har blivit singel och vill hångla lite, eller ligga lite, eller dejta... alltså jag vet faktiskt inte vad hon vill, måste fråga. Sak samma... något vill hon säkert och inte med mig, jag är ju upptagen och så är vi ju kompisar, men jag LOVAR, hon är snygg. Den stora frågan är VART skall jag ta henne?? Vart skall jag exponera henne?? Hon förtjänar det bästa!!

Hm... jag skall nog fråga vad hon vill ha...

Kära Dagbok, min kompis har kommit ut som straight

Eller jag vet, en klar överdrift, snarare bisexuell antar jag. (rätt skall vara rätt) Min kompis Anna som jag känt i snart sju år och alltid har svurit över hur mycket hon älskar kvinnor och att det inte finns något bättre än att ligga med en kvinna, hon har nu gått och kärat ner sig i en kille. I en grabb! I en person med penis! I en TYSK till råga på allt...  Japp, det är en chock för mig, men mest för henne tror jag, men hon är lycklig, och känslorna verkar besvarade, så vem är jag att döma henne för hennes val av partner.

Fast när jag åker och hälsar på henne om två helger så måste jag nog retas lite, bara liiiiite....

Jag funderar lite på det ibland, om jag skulle kunna bli kär i en man, och jag är ju en person som aldrig vill säga aldrig, men jag ser det som föga troligt. Det jag attraheras av hos kvinnor är något man sällan hittar hos män.