Kära Dagbok nu gifter de sig

Så normativt och ändå väldans fint, det är ju kärlek! 

Eller de har väl hållit på med det ett tag, mina gamla vänner från tidigt 2000-tal, mina hetrovänner, sjukt roliga tjejer som jag spenderade många partykvällar med. De flesta har numera hunnit med en knodd eller två och sedan har de börjat gifta sig... ok inte alla... men jag gillar att generalisera.

Så i fredags var jag inbjuden till min gamla kompis bröllop, det hölls med pompa och ståt på herrgård utanför V-ås. Jag måste medge att jag var otroligt skeptiskt, jag i mitten av hetroträsket, iklädd klänning och höga klackar och lagomt mycket smink... Ja, för det är så jag klär mig när det står: KAVAJ på inbjudan. Jag insåg snabbt att jag inte hade lämplig klänning hemma, de var antagligen för korta eller hade för många paljetter på sig... (ja, jag vet det finns egentligen ingenting som kan kallas för många paljetter, men man vill ju inte blänka mer än bruden).

Så påväg att hämta bilen på jobbet snabbshoppade jag smakfull klänning i marinblått och med några snabba handgrepp så hade jag även sett till att håret såg hyfsat representabel  ut. Jag kände mig både snygg och lång, höga klackar har den inverkan på mig. På jobbet hann jag med att säga hej till en kollega som jobbade på självaste nationaldagen och slänga iväg några mail innan jag satte mig i bilen.

Bilen startade snällt, men efter någon mil tändes motorlampan, och jag erkänner, jag fick PANIK, man vill ju inte att motorn skall skära eller något annat spännande (detta har hänt tidigare, inte med den här bilen dock) så jag körde genast in till närmaste mack. Eftersom jag är flata kan man ju tror att jag vet något om bilmotorer, men NOPE, inte det minsta! Jag är totalt ovetande, men efter att både har ringt min far, som inte ville låna ut sin bil eftersom han glfklubbor låg i den, och min mor som på min styvfars uppmaning sa: om lampan är gul så är det bara att köra, om den är röd så stannar du! Så efter att ha panikvandrat runt i Husby och haft lite ångest ifall gul lampa var ett GO eller STAY  - så bestämde jag mig för att det var ett GO och körde i rasande fart mot V-ås för att inte missa när min vän vigdes till äkta maka.

Och som sagt, jag hade verkligen inte så höga förväntningar på bröllopet, men det var fantastiskt fin, och middagen var urtrevlig och jag insåg att det är kanske dags för mig att beblanda mig med lite hetrosexuella då och då. De bits ju inte, de är trevliga och alla pratar faktiskt inte om sina barn, hela tiden. Det kanske inte är superfantastiskt att inse att man antagligen är den enda singeln på hela festen, speciellt inte en nybliven singel... men man gör vad man kan!

Så när jag vid ett-tiden satte mig i min varningslamplysande bil för att återvända till Stockholm kände jag mig väldigt nöjd och belåten med kvällen . Glad över att ha träffat gamla vänner och påmints om att allt var inte så jobbigt när jag var i tidiga 20-års åldern!