Idag skrev jag ett kärleksbrev, till någon som jag tänker på. Men självklart skickade jag det inte, för jag vet inte riktigt vad jag egentligen känner. Jag går runt med mitt hjärta i handen och just nu är inte bästa tillfället, jag längtar nog mest av allt efter en trygg famn att somna i och jag saknar det jag hade. Jag kanske bara längtar efter att bli ompysslad och älskad, av just vem som helst just nu. Det är nog bäst att jag håller mig till mina vänner, och låter dem klappa mig på huvudet och säga hur fantastisk jag är.
Det svåraste är när det inte är slut, men att det är slut, att inte riktigt veta vad varken hon eller jag känner. Jag är förvirrad, så jag sitter här och låter mina ögon möta någon annans, och undrar hur det skulle vara att somna i dessa armar, att vakna upp och ta ett djupt andetag att känna någons annans doft. En doft som inte är hennes, en doft som är så långt från hennes att de skulle kunna komma från olika planeter. Att bara kasta allt bakom sig och strunta i allt. Jag hoppas ju, tänker att saker och ting faller på plats med lite mer tid, med lite mer eftertanke.
Det svåraste är när det inte är slut, men att det är slut, att inte riktigt veta vad varken hon eller jag känner. Jag är förvirrad, så jag sitter här och låter mina ögon möta någon annans, och undrar hur det skulle vara att somna i dessa armar, att vakna upp och ta ett djupt andetag att känna någons annans doft. En doft som inte är hennes, en doft som är så långt från hennes att de skulle kunna komma från olika planeter. Att bara kasta allt bakom sig och strunta i allt. Jag hoppas ju, tänker att saker och ting faller på plats med lite mer tid, med lite mer eftertanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar