Ja, jag vill ha en mountainbike till sommaren, jag vill kasta mig nerför och uppför backar. Jag vill ut i skogen och köra in i träd och mellan. Förra sommaren föreslog jag för min dåvarande tjej att vi skulle åka till Alperna och cykla, hon tyckte det var en dålig ide, det kanske är därför vi inte är ihop längre. Jag kanske borde ha åkt ensam, det hade varit bra för mig då.
Jag älskar att cykla, förra sommaren cyklade jag överallt, det är en frihetskänsla utöver det vanliga, men det var bara på gator och torg, min cykel är inte gjord för att ta sig över stockar och stenar.
För många år sedan när jag bodde granne med polcirkeln så hade jag en MTB, den var silvrig och den cyklade jag många mil på, tillsammans med Em och Juffs, och ibland ensam. Jag har alltid älskat skog och berg, samtidigt som de har skrämt mig. Jag känner en enorm respekt av det okuvade vilda, det får mig att känna mig så mänsklig, liten och levande.
Några år senare när jag pluggade på universitet på andra sidan Atlanten brukade jag åka upp och cykla down-hill i Whistler, unmgås med en alkholiserad fd. MTB-proffs och riskera livet på alla möjliga sätt och vis. Det fanns en slags hopplös kärlek i att alltid vara lite rädd, att alltid pusha sig själv lite mer, att inte blanda ihop fram och bakbroms... att festa hela nätterna och vara hemligt förälskad i en lång blondin vars "kille" stötte på mig under dagen medans hon jobbade. Livet var så enkelt och komplicerat och jag hade en liten rosa barncykel som jag hade köpt på Walmart, på den cyklade jag runt nere i byn, i väntan på bättre tider...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar