Jag lindade mina händer och kände lite hur jag bara var less och motivationen att göra något åt eländet bara kändes mindre och mindre. Jag ville bara slå mig fri och bekymmerslös och lite ville jag gråta ut i en famn.
Jag känner igen min egen stress, jag vet att jag inte kan ta på mig något mer, att ifall saker och ting inte lättar upp snart så kommer jag att gå sönder, på riktigt. Jag känner hur den allt börjar kännas mer och mer meningslöst, även om jag sparkar och slår hårdare och stretar mer och mer.
Det var skönt att träna, att få utlopp för allt det där, att få sparka och slåss! Men samtidigt kände jag att det inte var tillräckligt, jag orkade bara inte... Aaaaegh....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar