Kära dagbok jag gör upp med mitt förflutna

Jag har sagt förlåt så många gånger, och jag har menat det vartenda gång, men jag har sagt förlåt om saker som jag inte borde be om förlåtelse för.
Jag sa förlåt när du sa att jag tuggade för högt, jag sa förlåt när du sade att jag var konstig, jag sa förlåt när du sa att jag borde vara lite annorlunda. Jag sade förlåt vartenda dag, jag har försökt att vara allt och ändå aldrig riktigt varit den du vill att jag ska vara. Jag hade velat gråta, men jag kunde inte gråta för det var synd om dig, så jag log, jag skrattade, jag fixade och jag fixade mer och mer och mer. Och i slutet så höll ingenting och jag föll samman och när mina känslor kom svallande så sprang du.

Du som är alla mina ex, du som tycker att jag är fantastisk men inte tillräckligt bra för att vara med mig, för dig finns så många andra, för mig fanns bara du... så länge du bara såg mig. Och kanske fortsatte du att se mig när jag stångade mig blodig i olika klyshor, när du blev ihop med min barndomskompis eller när du låg med min granne. Vad vet jag, jag vet ju bara hur jag själv mådde.

Jag tycker inte synd om mig själv, jag har vågat och ändå är jag så jävla rädd. 

Kära dagbok, jag är i CHOCK

Så då var vi där igen, det händer ibland, jag blir hör och HÄPAN attraherad av en person med en penis. Min bästa vän i Frankrike skrattar lite år mig och säger, ”oh, han är en så typisk Lina kille”. Så tydligen har jag en typ när det kommer till män. Vilket är intressant eftrsom jag i princip inte har varit med en man på sju år eller så.  Det jobbiga är att eftersom jag är så pass attraherad av honom som jag är, så känns det som om jag måsste omdefinera mig själv lite. Jag gillar ju att säga att jag är flata, fast queer känns lite mer rätt antar jag. Ugh, jag blir galen av att definera... definiera mera... definiera HELA tiden, inte bara då och då. Jag är ju inte bisexuell, för jag känner mig itne bisexuell, jag tänker att man måste kunna ”äga” sin titel, och jag äger inte ”bisexuell”. Egentligen handlar det väl mer om vad JAG känner, tycker, tänker och vill. OM jag råkar bli attraherad av en person med penis, så är det nog upp till mig vad jag vill göra med det?

Konstigt är det, jag analyserar och analyserar och det blir aldrig riktigt rätt känner jag. Alltså jag är förvirrad, MYCKET förvirrad!

Kära Dagbok, man hinner mer...

...om man går upp och tränar 06.30 på morgonen. Vid 11.00 kan man känna sig ganska nöjd, som om amn fått massa saker gjorda som man hade tänkt sig att göra. Typ ha tvättat alla sina kläder, packat, städat lägenheten, åkt till jobbet, suttit i möte och sedan skriva en blogg... Jag gör kanske inte saker med måtta, måttlighet är inte ett koncept som jag riktigt lyckats med. På nio dagar har jag hunnit med två träningar på rullor och sex träningar på Good to Go. Jag känner att jag är redo för att åka till NYC och sparka lite rumpa på rullskridskor...

Jag vill även erkänna att jag har träningsvärk och tycker aningens synd om mig själv!

Morgonträning med "Chicks on Speed" tisha... LIVET LEKER!

Kära dagbok, jag tränar utan speglar

Jag tränar för att jag vill må bra, att jag ska orka gå ur sängen, för att hålla tankarna i styr. Jag tränar för att jag älskar att känna svetten rinna utefter kroppen och jag tränar för att det helt enkelt håller mitt humör på en hyfsat stadig nivå.  Detta är hur jag fick mina schnygga armar som jag så ofta får komplimanger för... det är ju förstås ett extra plus och stjärna i marginalen! Men när jag tränar här känner jag aldrig att jag behöver bry mig om mitt utseende eller vara bättre än någon annan.

Visst finns det en liten tanke om att jag tränar för att se bra ut, visst blir jag glad av att mina kläder passar mig och att jag har synliga muskler på armar, mage och ben. Men det är inte poängen med mitt tränande, poängen är att prestera i vanliga livet, att bli lite bättre på allt, att orka mer.

Jag blir faktiskt deprimerad och lynnig om jag inte tränar, och då kan träning i sig bestå av att jag promenerar. För att vara ärlig AVSKYR jag att gå till gymmet, jag avskyr att springa, jag avskyr massa saker som många andra verkar äääälska... (typ att springa och lyfta vikter, det där med att man springer och kommer in i någon JÄVLA zon, det tror jag inte på)

Jag har hittat det perfekta stället att träna på, ett ställe som inte har några speglar, som alltid utmanar och peppar mig och som välkomnar ALLA, hur otränad/tränad du än är och jag känner mig hemma. De andra som kommer är till största del kvinnor och man står inte ut ifall man är ett litet homo som jag.

Jo som har Good to Go där jag tränar är ett helt fantastiskt Australiensiska som flyttade till Sverige eftersom hon träffade en svensk kvinna (och jag menar, vi svenska kvinnor är fantastiska). Jo har hållt på med kampsport och rugby och är även utbildad i massage. Min overall fitness har skjutit i höjden sedan jag började med Fighting Fit och all den pepp och positivitet som jag har fått på Good to Go har jag sällan fått någon annanstans. Jo är genuint intresserad av sina klienter och är alltid full av goda råd och alternativa övnignar ifall en har problem med något.

Jag brukar gå på Fighting Fit eller Functional Fit. Fighting Fit är 90 minuter, första 45min är boxning och andra 45 min är Functional Fit. Under boxningen lyckas jag alltid klanta till kombinationerna och bli frustrerad, men jag blir bättre och bättre för varje gång... och det känns otroligt bra!
Functional Fit är gruppträning där vi oftast gör stationsbaserad träning med vår egen kroppsvikt med RX eller kettlebelles i rundor. Jag brukar gnälla hela tiden, fast svetten lackar och jag älskar det... men FATTA hur jobbigt det är!

Och JA, det finns EN spegel i lokalen, stor nog att man kan fixa sin maskara!

Kära Dagbok, idag så röstar vi!

Jag röstar idag, jag och förhoppningsvis alla svenskar med rösträtt. Jag ser det som ett privilegium att få rösta, att jag lever i en demokrati där jag kan lägga min röst på ett parti som jag mer eller mindre tror på. Jag är tacksam att jag är uppvuxen i en demokrati, i ett land där jag har möjlighet att påverka. Jag har utnyttjat min rösträtt sedan jag fyllde 18, ETT kyrkoval har jag missat.

Visst, det är jättesvårt att hitta ett parti som har allt som jag anser viktigt, men fortfarande så vet jag i stora drag vilket sorts land jag vill leva i. Och ett Sverige utan rasism och sexism är ett Sverige där jag vill leva. Jag vill leva i ett land där vi gemensamt tar ansvar för varandra, där det är ok att vara annorlunda.

Jag är medveten om att allt inte är perfekt, jag är medveten om att vi har lång väg att gå på många områden, men det betyder inte att vi aldrig kommer nå dit.

I dag är en viktig dag, en dag att klä upp sig., en dag att ta på allvar. Generationer innan jag föddes har kämpat för att jag som kvinna skall få rösta att alla som har fyllt 18 år skall få rösta.

 Jag har kokat mitt kaffe, ätit min frukost, satt på mig finaste känningen och putsat mina Doc Martens och försökt bestämma mig för vad jag skall rösta på i kommunvalet. Riksdagen är redan given... en kopp kaffe till så kanske det klarnar!

Jag uppmanar alla att gå och rösta för ett bättre Sverige!

Kära dagbok, jag har ofta fel

ETT BREV SOM ALRIG KOMMER SKICKAS:

Jag visste inte det då, men efter en lång kväll av många långa dagar av att försöka få tag på varandra så insåg jag att vi båda behövde várandra. Efter flera glas av utsökt vin och mat som inte riktigt var så bra som vi förväntat oss så erkände du att du saknar mitt sällskap. Jag saknade ditt, jag saknade alltid ditt. 

Sen det första ögonblicket så har våra liv varit sammanflätade,ochbjag tror ibland att jag saknar personen jag var när vi träffades.när vi träffades drack vi båda två mer än vad som skulle fungera inlängden. Samtidigt saknár jag dig mer än någon annan jag någonsin träffat. 

Du tror att var och en kan vara sin egen lyckas smed, så är det kanske. 

Tåget har lämnat dig bakom mig och rusar genom Brooklyn och jag saknar redan ditt sällskap, hur du lutar dig mot mig, om hur jag så naturligt lägger min arm om dig. Ibland undrar jag om det är för sent eller ifall tiden är just nu! 

Kära Dagbok jag tror det är dags att plugga lite

dags för en Master 

Jag vill läsa allt

Kära Dagbok vad är kärlek

Ibland när man blir äldre så stannar man upp i sitt liv, ser sig omkring och undrar lite smått, vad är det m är så viktigt.

Jag undrar alltid vad det är jag inte har som gör att någon vill hålla fast mig, säga att jag är allt de vill ha, att jag är deras och de vill spendera resten av livet med mig.

Kanske är jag kär i kärleken, jag vet inte riktigt. Guuud vad jag tjatar om förhållanden på sista tiden, det kanse har att göra med att jag känner mig ensam och att jag vill hitta någon att dela mitt äventyr med.

Kära Dagbok, gäjlivet i NYC är inte så glamoröst

Speciellt inte när du har en tenta om en vecka och massor av annat jobba att styra up. Jag och Trish sitter på Starbucks och jobbar.

Kära Dagbok, slutet som är början på något nytt

Vegas kom och gick, vi var tillsammans hela veckan hon och jag. Vi föll i varandras armar och jag kysste henne och hon kysste mig. Hon la armen om mig, drog mig närmare och distanserade sig sedan med ord om att hon behövde vara fri.

Hon flyger nu fri som en fågel, hon längtar efter att få vara på alla andra ställen, att inte vara med mig. Hon ringer och vill prata och jag hinner inte, har inte tid för alla hennes ord. Jag spenderade tre månader med att sluta älska henne, tre månader av distans, sista spiken i kistan är inslagen och jag vänder mig för att gå.

Just så är det, och så kommer det förbli!

Asfalten i NYC dallrar av hetta och jag vänder blad. Nya kapitel att skriva och nya mål att följa! Jag ska börja skriva igen!

Kära Dagbok idag sitter jag i en korsning

New York, min mest älskade stad, jag sitter i en korsning där trafiken flödar förbi . Så känns mitt liv just nu, så fullt av olika riktningar, av olika händelser men ändå aningens tomt, som en liten tagg som skaver mitt i all det där underbara. Måste alla vägar vara enkelriktade?

Jag tränar lite hårdare, jag försöker lite mer, snart vågar jag kanske närma nig det som verkligen skrämmer mig.

Kära Dagbok nu är förra sommaren slut

Sista avsnittet av flator har sänts och det känns lite vemodigt, nu måste jag ta itu med sommaren 2014...

Det börjar jag med att åka och spendera lite tid i NYC, jag har mycket att bena ut i mitt liv. Jag kommer bo hos mitt ex och även hos två mycket goda vänner och deras fem katter...

Min plan är att dejta allt och alla och inte säga nej till något. Jag har i så många år bara tänkt att det kommer att hända, att jag träffar den rätta... men det verkar inte bli så1 Så nu så går jag på JAKT!

Mål nummer Ett just nu är faktiskt att få ligga lite!

Kära Dagbok jag gör ett nytt försök på kontaktannons

Sökes: Du som är trygg i dig själv, som är lyhörd och intelligent, du som har äventyr i blodet men inte behöver vara i stormens öga. Du som gillar att genomföra planer, du som gillar att träna och vara utomhus och ser på livet med en sjukt stor skopa humor! Det är ok om du inte är världens känslomänniska, men du måste palla att säga hur du känner ibland iaf. Hyfsat romantiskt vore trevligt? 

Finnes: Jag som tror att livet är ett äventyr, jag har svårt att sitta still, jag är rädd för höjder och börjar gnälla om jag inte får mat. Jag ÄLSKAR mat och att träna, men jag gillar inte när det känns som om jag tränar. Jag drömmer ofta stort, men ibland blir det inte mer än planer och drömmar. Jag är plågsamt impulsiv och jag är en starkskör person som ofta kör framåt tills jag stupar. Känslor, känslor som svämmar över... 

Ok, nu kanske det kändes mer som en äkta annons? VA? (Jäkla vänner som bara kritiserar, hahaha)

Kära Dagbok... jag älskar att åka rullskridskor

Korta shorts, vicka på höfterna med musik i öronen... jag eller riktigt så ser jag väl inte ut. Men jag älskar att åka rullskridskor utomhus, gata upp och gata ner. Att drömma mig bort medans landskapet ändras runtomkring mig och asfalten knastrar under mina hjul. Luften strömmar genom mitt hår och jag lyssnar på all musik som kommer ur min telefon, musik som jag glömt att jag haft. Det känns som om jag verkligen är fri, totalt fri och påväg någonstans.

Kära Dagbok jag är i NYC

Alltså bara så att du och alla andra vet, det är här jag är. Fast det har inte varit så spännande början, då jag har hunnit med att ligga däckad i influensa i fyra dagar. 

Kära Dagbok jag tar tillbaka vad jag sa

Enligt flertalet av mina vänner så verkar jag enligt min kontaktannons vilja dejta mig själv. Så jag måste nog revidera den lite, för jag vill ju inte dejta mig själv. Jag vill ju dejta mina goda sidor men inte de dåliga, och jag kan ju inte direkt skiva ut mina dåliga sidor i en kontaktannons, det är väl inte direkt säljande, tänker jag såhär på rak arm...

Kära Dagbok jag tränar mig lycklig

Det är nog sant, jag blir så deppig om jag inte tränar, jag måste pumpa upp endorfiner och pusha mig själv. Att gå upp 06.30 för att cykla och bli peppad av världens bästa Jo är helt klart värt.

Jag föll även till föga för sommar rean och epikerade mig ovanligt färgglatt!

Kära Dagbok, jag eftersnackar och sjunger

Direkt efter ett svettigt 90 minuters pass på Fighting Fit rusade jag till Gärdet för att få dela soffa med Emma Jennie och Charlotte. Det var kul, kul, kul... och jag fick sjunga en hel del... (det kanske INTE är en bra sak)

Kära Dagbok nu gifter de sig

Så normativt och ändå väldans fint, det är ju kärlek! 

Eller de har väl hållit på med det ett tag, mina gamla vänner från tidigt 2000-tal, mina hetrovänner, sjukt roliga tjejer som jag spenderade många partykvällar med. De flesta har numera hunnit med en knodd eller två och sedan har de börjat gifta sig... ok inte alla... men jag gillar att generalisera.

Så i fredags var jag inbjuden till min gamla kompis bröllop, det hölls med pompa och ståt på herrgård utanför V-ås. Jag måste medge att jag var otroligt skeptiskt, jag i mitten av hetroträsket, iklädd klänning och höga klackar och lagomt mycket smink... Ja, för det är så jag klär mig när det står: KAVAJ på inbjudan. Jag insåg snabbt att jag inte hade lämplig klänning hemma, de var antagligen för korta eller hade för många paljetter på sig... (ja, jag vet det finns egentligen ingenting som kan kallas för många paljetter, men man vill ju inte blänka mer än bruden).

Så påväg att hämta bilen på jobbet snabbshoppade jag smakfull klänning i marinblått och med några snabba handgrepp så hade jag även sett till att håret såg hyfsat representabel  ut. Jag kände mig både snygg och lång, höga klackar har den inverkan på mig. På jobbet hann jag med att säga hej till en kollega som jobbade på självaste nationaldagen och slänga iväg några mail innan jag satte mig i bilen.

Bilen startade snällt, men efter någon mil tändes motorlampan, och jag erkänner, jag fick PANIK, man vill ju inte att motorn skall skära eller något annat spännande (detta har hänt tidigare, inte med den här bilen dock) så jag körde genast in till närmaste mack. Eftersom jag är flata kan man ju tror att jag vet något om bilmotorer, men NOPE, inte det minsta! Jag är totalt ovetande, men efter att både har ringt min far, som inte ville låna ut sin bil eftersom han glfklubbor låg i den, och min mor som på min styvfars uppmaning sa: om lampan är gul så är det bara att köra, om den är röd så stannar du! Så efter att ha panikvandrat runt i Husby och haft lite ångest ifall gul lampa var ett GO eller STAY  - så bestämde jag mig för att det var ett GO och körde i rasande fart mot V-ås för att inte missa när min vän vigdes till äkta maka.

Och som sagt, jag hade verkligen inte så höga förväntningar på bröllopet, men det var fantastiskt fin, och middagen var urtrevlig och jag insåg att det är kanske dags för mig att beblanda mig med lite hetrosexuella då och då. De bits ju inte, de är trevliga och alla pratar faktiskt inte om sina barn, hela tiden. Det kanske inte är superfantastiskt att inse att man antagligen är den enda singeln på hela festen, speciellt inte en nybliven singel... men man gör vad man kan!

Så när jag vid ett-tiden satte mig i min varningslamplysande bil för att återvända till Stockholm kände jag mig väldigt nöjd och belåten med kvällen . Glad över att ha träffat gamla vänner och påmints om att allt var inte så jobbigt när jag var i tidiga 20-års åldern!

Kära Dagbok, ibland gör det bara lite allmänt ont

Idag satte jag på mig en tröja som luktade som henne, och då satte saknaden in som en kniv. Vi pratar varje dag, om allt mellan himmel och jord. Jag skickar fortfarande böcker till henne, för att jag tror att hon uppskattar samma ord som jag gör.
Vi lever som i två parallella verkligheter och det är ganska fin och jobbigt på samma gång.