Kära Dagbok, hur vet man?

Hur vet man att man träffat den rätta? Hur vet man att det är personen som man vill spendera resten av sitt liv med? Hur vet man att man precis har lyckats träffa rätt? Hur vågar man fortsätta?

Hur vet man att det är rätt känsla och inte fel? Vad är skillnaden på kärlek och attraktion?  

Kan man vara kär i två personer samtidigt men av olika anledningar? Är man mer kär i den personen som får en att skratta eller i den som är riktigt bra sex? 

Är det viktigt att vara lika, eller olika? 

Jag har så många frågor! Kan någon svara!

//Förvirrad flata 

Kära Dagbok, idag städar jag!

Internationella kvinnodagen och jag gör något som enligt många ligger naturligt för mitt biologiska kön. Jag städar!!

Eftersom jag tydligen har fötts utan denna essentiella städgen så har detta inte skett på länge och denna lördag är en av mina få lördagar jag faktiskt inte är bortrest... Så jag städar efter att jag har ätit vegetarisk lunch med Krille klockan 10.00. Jag vet, totalt ologiskt att äta lunch 10.00 på en lördag, tror inte ens att det får kallas lunch. Hon var dock bakis, och man är ju en sann vän och ställer upp! Sedan promenerade vi runt Södershöjder och driftade det essentiella i livet, det vill säga vilka som har hånglat, legat och våra egna relationer. 

Vi har även dagen till ära beklagat oss över alla vänner som blir gravida och inseminerande hit och inseminerande dit, mjölkstockning och annat barnrelaterat som vi inte alls är intresserad av. Trettiåtta tycker jag är en bra ålder att skaffa barn vid, och de är ett tag dit! Japp! Annars så får man väl skaffa en yngre kvinna med intresse för barnafödande. (Jag vet, jag är sjukt charmant och romantisk)

Men nu så städar jag lägenheten och lyssnar på "one hit wonders" och väntar på att Becky skall komma förbi. Vi hade tänkt att gå på Moa Svan på Kulturhuset idag, men min städgen slog som sagt till och jag gör min plikt som kvinna och putsar och fejar... Ja, jag kommer att bli en FANTASTISK hemmafru till någon i framtiden.

Kära Dagbok jag har en relation med Groupon...

Så idag och den här veckan erbjuder Groupon Sprytanning för under 200-lapparna. Jag är sugen. Jag vet, det är lite konstigt, jag vet inte ens varför, kanske för att jag aldrig har provat. Groupon har fått mig att testa många saker som jag aldrig skulle ha testat till fullt pris.... (SE NEDAN)

Spraytan: finns risken att man ser ut som en umpaloompa? En morot? En träningsbloggerska?
Svar: ANTAGLIGEN

Men det finns ju risker med allt, och förhoppningsvis försvinner den vackert sunda morotsfärgen efter någon vecka och man återgår till att se ut som en blekselleri.

Saker som jag har testat p.g.a. GROUPON:

• Förlängt ögonfransarna: För att vara ärlig så gillade jag det, och fick många komplimanger den första veckan. Men det var inte riktigt kompatibelt med bastu, och de såg HELT förskräckliga ut efter att ha varit i hetluften. Så permanenta syntetsfransar läggs till handlingarna tills jag slutar att umgås med Finskor.
• Sockrat bikinilinjen: som att vaxa ungefär, varken från eller till, de säger att det skall vara smärtfriare. Jag säger väl att i den bemärkelsen är allt relativt.
• Brazilian: Alltså det där med att ta bort allt och känna sig som om man knappt passerat puberteten är väl sådär... 
• Stödstrumpor: Jag känner väl att jag fick ett bra stöd... de är faktiskt bra för att flyga. 
• Färgat ögonbrynen: Detta kommer jag att skriva en hel bloggpost om senare, att färga ögonbrynen har revolutionerat mitt liv!

Det finns självklart MASSA saker på GROUPON som jag ALDRIG skulle prova och som ofta kommer upp som erbjudande. T.ex erbjuder de nya bröst och då känner jag gansak mycket: NEJ TACK, jag är nöjd med mina gamla. Samma sak känner jag för fettsugning, permanent make-up och gravidyoga. (jag är ju inte gravid, så det känns kanske som ett slöseri, men jag gillar itnte yoga alls)

En gång köpte jag faktiskt bikramyoga på Groupon till mitt EX Lonni, hon gillar hetta och yoga. Själv har jag provat både bikramyoga några gånger och vanlig yoga. Bikramyoga fick mig att svimma, man skulle kunna säga att jag är ett känsligt barn. Och den vanliga yogan får mig att gäspa, uthärda och på lite allmänt dåligt humör. Tålamod är INTE mitt andranamn och inte heller koordination.

Kära Dagbok jag tror jag behöver kaffe

Mitt liv är lite rutin, jag är verkligen fantastiskt dålig på rutiner, men är medveten att jag skulle må bra av dem. Ett tag var jag ihop med en tjej som var sjukt bra på rutiner, jag beundrade henne lite i hemlighet. Fast sedan blev hon gnällig när man inte riktigt passade in i hennes rutiner, så det blev ju genast ett problem. Behöver jag nämna att vi inte är ihop längre?
 Som vanligt vandrar mina tankar iväg från vad jag började skriva, och det är kanske en av alla anledningar till att jag är så dålig på rutiner, jag är lättdistraherad! MYCKET lättdistraherad! Men då tänker jag, att ifall jag hade rutiner så skulle jag inte vara fullt lika lättdistraherad.

Så min rutin är att ta bussen till T-banan, köpa en Flat White (baristan känner igen mig, då vet en att det är rutin) och sedan ner i underjorden mot Förorten och jobbet.

Idag har jag även ett viktigt möte med jobbet så jag tänkte att det vore väl bra att klä sig lite extra representativt. Grå klänning med matchande grå skor... tänkte jag, tills jag kom ut i dagsljuset. Japp, grått är inte alltid bara grått utan det finns många nyanser av grått. Jag menar det har ju till och med skrivits en bok på ämnet, och mina nyanser av grått var inte all likadana. Nu måste jag nästa ta och läsa boken för att få klarhet i vad detta kommer att signalera till resen av världen.

Min slutsats är att jag bör börja göra kaffe hemma, så att jag kan göra vaknare och mer välinformerade val av kläder innan jag lämnar mitt hem.

Kära Dagbok hur ORKAR andra?

Jag satt precis och läste några träningsbloggar. Jag tränar så jag tycker träning är intressant. Jag har tidigare skrivit träningsblogg med matdagbok, GÄSP, och det var sjukt tråkigt för mig som skrev, men det måste ha varit ÄNNU tråkigare för dem som läste. Och så en bunt selfies över rutorna på magen, mycket produktivt och det kändes ju bra för självkänsla och självförtroendet. Alltså att jag kunde bekräfta mig själv mot resten av världen att jag ser bra ut, i den bemärkelse som uppfattas som attraktivt i den normativa världen.

Min andra blogg tjatar för nuvarande över om hur jag älskar min nya träningsform, nämligen Fighting Fit. Det är ca 45 min kampsportsträning, 30 min Functional Fit och 15 min streching. Eftersom det mest är ett kompliment till min verkliga sport, så kan man kanske tänka sig att jag inte skulle tycka att det är så roligt som jag tycker. Jag upptäcker varje dag gång hur okoordinerad jag är. Det är som om jag vill skratta och gråta på samma gång, och jag har gjort båda. Skrattat och gråtit mina kära vaänner... både och!

Men tillbaka till dessa övertränade, blonderade perfekta träningskvinnor i bloggform. Jag tror jag missar poängen, det är selfies på halvnakna vältränade kroppar (ok, I see the point and buy it), sedan mer selfies i produkter som de verkar vara sponsrade av och sedan lite glada uppmaningar över att de inte kan äta ditten och datten. Alltså, jag ÄLSKAR mat och äter allt, när jag hinner! Vilket leder mig till frågan, hur HINNER de göra alla dessa läckra totalt anpassade fantastiska snacks och små måltider! Jag behöver bli hemmafru! Jag måste ringa min flickvän och säga att hon måste börja tjäna lite bättre. Det här håller inte!

Det slår mig ibland, hur uppfattar dessa kvinnor som lever så långt borta från min verklighet mig? Om vi träffades sådär random på SATS (japp, jag har träningskort där) skulle vi ha något att prata om? Skulle vi skratta åt varandras skämt? Skulle de kunna lära mig att bära upp rött läppstift på det där sättet som jag aldrig lyckas med.

Varför kladdar alltid rött läppstift och varför ser alltid min överläpp så konstig ut när jag applicerar rött läppstift. Varför ser jag inte lika bra ut i rött läppstift som Matilda? Alltså det är ju så mycket mer effektfullt att hångla med rött läppstift...

 Så efter denna mycket jobbiga hjärngymnastik och eftertanke skall jag masa mig till min träning och slå hårt och obarmhärtigt innan jag slänger mig ner på golvet och gör alltförmånga burpes. Bara så ni vet. #lyckligflata

Kära Dagbok jag älskar Ellen

Jag läser det senaste numret av QX, artikeln med Ellen DeGeneres får mig att snyfta till lite, får mig att återigen inse vikten av att våga komma ut och stå för det. Bara för några veckor sedan kom en annan Ellen ut, en mycket yngre men fortfarande väldigt känd Ellen Page, och det får mig att tänka att om inte Ellen DeGeneres hade kommit ut för många år sedan, så kanske Ellen Page aldrig haft modet eller möjligheten att komma ut.

Jag glömmer ofta bort hur stigmatiserat det är med homosexualitet, hur det finns ett helt ogrundat och blint hat mot personer som jag, personer som bara råkar bli kära i samma kön. Min glömska beror kanske på att enbart umgås med personer som också lever i samkönade relationer, eller som aldrig skulle ifrågasätta mitt val av partner. Jag bor i ett område där de flesta är vana att se samkönade relationer. Jag känner mig nog väldigt sällan uttittad eller utsatt på något sätt. 

Men självklart så finns det alltid en gnagande tanke i bakhuvudet och en knytnäve som slår hårt när jag läser om lagar i Arizona om att butiksbiträden skall få "slippa" att ge homosexuella service p.g.a. deras religion. Jag vet att det är fysiskt farligt till mig att som öppet homosexuell åka till flertalet länder. Och självklart skrämmer det mig, självklart gör det att jag ibland önskar att jag var normal, även om jag faktiskt är normal, jag råkar bara bli kär i vackra personer av mitt eget kön.

Jag vill tacka alla som som stått upp och fortfarande står upp för sin kärlek. Om ni inte fanns så skulle mitt liv vara så mycket svårare och tråkigare. Sedan vill jag tillägga att jag tycker att Ellen är sjukt snygg - båda Ellen alltså. Fast den ena kanske lite för gammal och den andra för ung... 

Kära Dagbok jag gillar jeans

Idag vill jag avhandla jeans, för jeans är det plagg jag bär mest av alla plagg. Jag och mina jeans har en rosenröd romans som ibland avbryts av något så chockerande som att de blir slitna och behöver lagas och i värsta fall slängas. Genom åren har jag lärt mig att alla jeans är inte lika värda, och de kostar olika, de slits olika och de framförallt sitter olika.

Jag är 180 cm lång med fantastiskt muskulösa vader (jag erkänner, de är genetiskt rent abnormt stora, muskler eller ej) och jag vill ha tajta jeans.

Jag vet att jag antagligen betalar vad vissa skulle anse som en stor summa för mina jeans, men för längesedan när jag läste en amerikansk deckare, så var huvudpersonens coola syster flata  "och hade som alla flator smak för dyra designer jeans" och det citatet har fastnat mer än handlingen i boken, och enligt det citatet så köper jag dyra jeans utan att känna någon större ångest. Visst är det fint att man kan försvara sina beslut med ett citat från en bok som man inte ens minns vad den heter?! 

För sådär sex år sedan bär jag pluggade och inte hade en disponibel inkomst så fick jag Åhléns checkar av min lillebror i julklapp. Checkarna gav han mig säkerligen av brist på fantasi och rädsla att göra mig besviken. Jag älskar presenter, men kanske ibland (särskilt när jag var yngre) kan vara lite kritisk till innehållet. (Jag framstår som mer och mer sympatisk)

Hursomhelst, jag vandrade in på Åhléns och visste inte alls vad jag skulle köpa, men visste att jag behövde jeans. Just då bestod nog mest min garderob av Cheap Mondays men var irriterad över att de tappade passformen efter en användning. Jag har och hade även ett par Acne jeans som jag använder ibland, de är från de första åren när Acne fanns och jeansen kändes igen på de röda sömmarna. Under en ganska lång period så föredrog jag en av Acnes unisex varianter, jag hade också en kompis som jobbade som inköpare på ett större varuhus i USA, och hon fick provkollektioner av Rock n' Republic jeans som var för stora för henne men passade mig. De var alltid bootcut och såhär i efterhand som såg jag nog lite väl mycket cowboy ut i dem. 

Jag och min vän Andreas brukar skämta om att vi är svenska medelmän dvs 180 cm långa med stlk 42 på fötterna. I och med detta (inte skämtandet utan mina mått) så har aldrig jeans producerade med en kvinnlig målgrupp passar mig. Vilket är konstigt, med tanke på att jag har en ganska omanlig rumpa och mycket midja, men vad vet jag vad som pågår i jeansdesigners huvud. 

Men den där dagen för sex år sedan på Åhléns, ivrigt påhejad av min kompis Sara ålade jag mig in i mitt första par Nudie jeans modell Grim Tim. Sedan fortsatte jag och Grim Tim en intensiv romans, jag har nu fyra par i olika färger (två par svarta, ett par grå och ett par indigofärgade jeans). Jag har tyvärr lyckats slita hål på ALLA och skall nu lämna in dem på lagning på Nudiebutiken på Södermalm, de lagar ens jeans helt gratis, visst, väntetiden är runt en månad, men med tanke på att jag antagligen skulle sy av mig handen om jag försökte så är det världens bästa service. 

Senast jag var där förvånade jag mig själv genom att prova en ny modell, bara för att inse att de satt fantastiskt snyggt, så nu äger jag även två par High Kai, i svart och svartblått. Jag är en MYCKET varierad person! Mycket har väl att göra med att jag tycker att jeans passar i NÄSTAN alla miljöer och sammanhang... (bilderna lånade från http://www.welovejeans.com/)