Kära Dagbok smärta är en känsla och känslor går att ignorera

Eller gör det verkligen?

Kära Dagbok förra året spelade jag SM

Eller jag spelade inte SM eftersom jag hade en hamstring ruptur. Titta, här är det fångat på film: http://www.svt.se/flator/se-program/del-5-416

Kära Dagbok förhållanden är förvirrande

Förhållanden är ett gemensamt äventyr

Vi ser varandra i ögonen och säger att vi älskar varandra, orden trillar så lätt över läpparna. Det här med att älska någon och/eller att vara kär. Jag har aldrig varit då bekväm och tillfreds med någon som jag är med henne, jag känner mig trygg i hennes armar och vi skrattar ofta åt och med varandra. Hon söker dock efter en annan sorts kärlek, hon strävar efter att vara superkär att bara älska räcker inte för henne, hon vill inte slösa bort min tid. Hon vill känna mer "kazaaam" som hon utrycker det och vi bor med ett hav och en kontinent ifrån varandra. Hon är yngre och jag äldre, även om jag fortfarande känner mig yngre än vad jag är. Lite senare säger hon att hon kanske är kär i mig trots allt, men att hon faktiskt inte vet. 

Jag har levt ett liv som rebell, jag har hunnit med allt det där som jag inte ens tror att hon vill uppleva. Jag ligger i en glänta långt inne i Oregons skogar och tittar på när hon som snart är mitt ex skjuter med pilbåge, alltså en riktig pilbåge, hon har dödat en älg (eller annat stort djur med horn) med den. (eller inte just den här, men den hon hade innan)

Det finns något så befriande med henne, hur hon är händig och driven, hur hon kan sätta upp en dörr och antagligen överleva ett tredje världskrig. Vi kommer från två så separata världar att jag inte ens kan föreställa mig att vi träffades och föll för varandra. Jag spelar inga spel, jag vägrar, jag vägrar att låstsas att jag är någon annan än jag är!

Skogen är varm, det låg snö på vägen upp och jag vet att vi är högt över havet. I naturen är jag lyckligast av alla ställen. Här skulle man kunna gå i dagar utan att träffa en människa, det är befriande och samtidigt lite skrämmande.

Vi pratar under en fullmåne som lyser upp hela gläntan och långt borta skymtar Mt Hoods snöklädda topp. Vi pratar om hur mycket vi betyder för varandra, men att det kanske inte räcker, om att hon tror att hon vill uppleva nya äventyr, att jag är det bästa hon någonsin haft, men att hon kanske vill ge upp det för något hon anar kan finnas. Vi pratar tills jag fryser och hon lägger sina armar runt mig och vi tittar stumt ut över ett landskap som badar i månsken. Tankar och känslor flyger, och jag ger upp litegrann. Jag kan inte ensam kämpa för något som hon inte tror på.

Det är inte slut, utan vi tar en paus, tills vi ses nästa gång, och under pausen så får vi se vad som händer eller inte händer och vilka känslor som kommer fram. 

Kära Dagbok jag saknar USA

Jag har spenderat ungefär 7 år av mitt liv i USA, och det är ett land som jag älskar att hata och hatar att älska. Jag har rest från kust till kust, spenderat tid i Colorados berg och Floridas stränder, jag har vandrat gata upp och ned i Seattle, SF, LA, NYC, Denver, Chicago osv... Jag älskar att frånvaron av Janetlagen, hur alla i ett rosa skimmer tror att de kan lyckas, även om deras kreditkort är utmaxade och de bor i en trailer. Optimismen smittar, jag kan inte låta bli att älska den jag blir när jag är i USA, jag tror på mig själv och så mycket annat.

Jag saknar att bo här, jag saknar att vakna upp på morgonen och rulla ur sängen och lova mig själv att just idag skall jag lyckas lite mer än jag gjort andra dagar, och sedan faktiskt lyckas med det. Jag älskar amerikanska kvinnor... Det är som när jag är hemma i Sverige s är jag för amerikansk och när jag är i USA så är jag för svensk.

Kära Dagbok jag dumpar sociala medier...

Jag undrar ibland om inte Facebook, Instagram och alla andra sociala medier får oss att känna oss mer ensamma än om vi inte hade dem. Jag tänker att jag har över 4000 "vänner" på Facebook, men jag pratar bara med en handfull av dem.

Nu när jag är i USA så kan jag bara använda min mobil när jag har wifi. Och det är ganska befriande att inte slaviskt titta ner på mobilen för att se hur många meddelanden jag fått på Facebook eller hur många som har "hjärtat" mina bilder på Instagram. Till och med behovet av att lägga upp bilder på Instagram har blivit mindre och mindre...

 Mitt liv är mitt liv och vem behöver jag dela det med? Min familj, mina irl vänner, mitt lag?

 Ironin i att jag skriver den här bloggen om att inte dela sitt liv på internet är enorm....

Kära Dagbok, jag är snigel igen... tror jag

Det är inte alltid lätt att vara i ett förhållande, det är ännu svårare när den personen man vill vara med bor på andra sidan av Atlanten.

Jag har alltid tid och kärlek för dem som står mig närmast, och ibland reflekterar jag över varför mina förhållanden misslyckas, varför jag inte lyckas riktigt.

Tårar och mer tårar och jag längtar, jag längtar så att jag går åt, men det räcker inte hela vägen... ibland gör det bara inte det! Jag är ju världens sämsta singel, jag avskyr att vara i förhållanden och jag avsky att vara singel... jag fastnar alltid i något slags halvläge, jag har hört det tusentals gånger

 "Du är perfekt, du är för bra, du förtjänar något bättre"

Jaha, tycker jag då kanske... för så säger jag bara när jag själv känner att jag förtjänar något bättre, så säger jag när jag inte är kär! Det är ändå skönt att ha rensat luften, ha gråtit ut mot varandras axlar, insett det hopplösa i situationen, jag förbannande kanske hennes ovilja att våga. Men ibland är inte alla lika villiga att kasta sig in i det oväntade och okända. Jag lever ju lite efter devisen... att man måste våga för att veta vad som händer.

Kära Dagbok jag hatar rastlösheten

Jag kan inte hjälpa det, men sakta kommer rastlösheten krypande över mig, jag har ingen kontroll över det. Det känns som om det finns så mycket jag borde ha gjort, so om tiden bara rinner mellan mina fingrar, som om jag missar allt i mitt liv, men om jag bekymmrade mig mindre för att jag missade saker så kanske jag skulle hinna med mer.

Jag har en rastlöshet som kliar i mina fingrar i mina ben, jag är alltid på väg och aldrig stilla. Jag vill arbeta på nätterna och leva på dagarna, jag vill leva på nätterna och arbeta på dagarna. Jag är på väg... alltid... alltid... alltid... och det har varit så sedan jag var ung. Aldrig en lugn stund, aldrig ett hushjur aldrig något som var permanent.

Ibland tror jag att livet skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde slå mig ner, om jag bara kunde vara nöjd i mitt varande, och så börjar det klia i mina fingrar, i mina tår och i hela mitt jag och sedan bär det iväg och så snabbt iväg. Som en tornado... jag kan inte hjälpa det, och ingen hänger med... det blir ensamt! MYCKET ensamt