Kära Dagbok mitt kaffe svämmar över

Idag tog jag bilen till jobbet, jag balanserade min latte i knäet samtidigt som jag pratade med min flickvän i telefon och åt en kardemumma bulle. Då slog det mig vad tråkigt det måste vara att vara en av alla dem som inte äter ditten eller datten.

Jag dittar och dattar i mig precis vad jag vill, precis när jag känner för det. Ok, visst tänker jag på vad jag äter, men samtidigt så fort jag börjar tänka på att "jag borde, eller jag borde inte" så blir livet så mycket jobbigare. Om jag verkligen vill ha en kardemummabulle till frukost så får jag det, utan värderingar... det är inte för att jag är "värd" det. Mat är ingen belöning och ingen restriktion, utan en del av mitt liv... ett liv som jag fyller med nödvändigheter, och mat är en av dem. Och mat som smakar gott ger mig en tillfredställelse och ett leende på läpparna.

Att vara kvinna, lesbisk eller inte, är inte det lättaste, för vi har tusen och en förväntningar på oss, vi skall vara perfekta, men samtidigt lite charmigt bakåtlutade, vi skall vara naturligt snygga (vilket man då måste sminka till sig) vi skall vara vältränade men aldrig lukta svett och vi skall vara smarta men samtidigt inte ha obekväma åsikter. Även om jag kanske "slipper" leva upp till vissa konvetionella skönhetsideal för att få ligga, så vill jag ju ändå uppleva mig själv som snygg.
Och hur vi än vänder och vrider på det, så speglas andras uppfattning i vad man själv tycker är attraktivt.

Om några veckor har dokumentär serien "Flator" premiär på SVT Flow, och jag har inte den blekaste av vad jag har att förvänta mig.