Kära dagbok, jag tränar utan speglar

Jag tränar för att jag vill må bra, att jag ska orka gå ur sängen, för att hålla tankarna i styr. Jag tränar för att jag älskar att känna svetten rinna utefter kroppen och jag tränar för att det helt enkelt håller mitt humör på en hyfsat stadig nivå.  Detta är hur jag fick mina schnygga armar som jag så ofta får komplimanger för... det är ju förstås ett extra plus och stjärna i marginalen! Men när jag tränar här känner jag aldrig att jag behöver bry mig om mitt utseende eller vara bättre än någon annan.

Visst finns det en liten tanke om att jag tränar för att se bra ut, visst blir jag glad av att mina kläder passar mig och att jag har synliga muskler på armar, mage och ben. Men det är inte poängen med mitt tränande, poängen är att prestera i vanliga livet, att bli lite bättre på allt, att orka mer.

Jag blir faktiskt deprimerad och lynnig om jag inte tränar, och då kan träning i sig bestå av att jag promenerar. För att vara ärlig AVSKYR jag att gå till gymmet, jag avskyr att springa, jag avskyr massa saker som många andra verkar äääälska... (typ att springa och lyfta vikter, det där med att man springer och kommer in i någon JÄVLA zon, det tror jag inte på)

Jag har hittat det perfekta stället att träna på, ett ställe som inte har några speglar, som alltid utmanar och peppar mig och som välkomnar ALLA, hur otränad/tränad du än är och jag känner mig hemma. De andra som kommer är till största del kvinnor och man står inte ut ifall man är ett litet homo som jag.

Jo som har Good to Go där jag tränar är ett helt fantastiskt Australiensiska som flyttade till Sverige eftersom hon träffade en svensk kvinna (och jag menar, vi svenska kvinnor är fantastiska). Jo har hållt på med kampsport och rugby och är även utbildad i massage. Min overall fitness har skjutit i höjden sedan jag började med Fighting Fit och all den pepp och positivitet som jag har fått på Good to Go har jag sällan fått någon annanstans. Jo är genuint intresserad av sina klienter och är alltid full av goda råd och alternativa övnignar ifall en har problem med något.

Jag brukar gå på Fighting Fit eller Functional Fit. Fighting Fit är 90 minuter, första 45min är boxning och andra 45 min är Functional Fit. Under boxningen lyckas jag alltid klanta till kombinationerna och bli frustrerad, men jag blir bättre och bättre för varje gång... och det känns otroligt bra!
Functional Fit är gruppträning där vi oftast gör stationsbaserad träning med vår egen kroppsvikt med RX eller kettlebelles i rundor. Jag brukar gnälla hela tiden, fast svetten lackar och jag älskar det... men FATTA hur jobbigt det är!

Och JA, det finns EN spegel i lokalen, stor nog att man kan fixa sin maskara!

Kära Dagbok, idag så röstar vi!

Jag röstar idag, jag och förhoppningsvis alla svenskar med rösträtt. Jag ser det som ett privilegium att få rösta, att jag lever i en demokrati där jag kan lägga min röst på ett parti som jag mer eller mindre tror på. Jag är tacksam att jag är uppvuxen i en demokrati, i ett land där jag har möjlighet att påverka. Jag har utnyttjat min rösträtt sedan jag fyllde 18, ETT kyrkoval har jag missat.

Visst, det är jättesvårt att hitta ett parti som har allt som jag anser viktigt, men fortfarande så vet jag i stora drag vilket sorts land jag vill leva i. Och ett Sverige utan rasism och sexism är ett Sverige där jag vill leva. Jag vill leva i ett land där vi gemensamt tar ansvar för varandra, där det är ok att vara annorlunda.

Jag är medveten om att allt inte är perfekt, jag är medveten om att vi har lång väg att gå på många områden, men det betyder inte att vi aldrig kommer nå dit.

I dag är en viktig dag, en dag att klä upp sig., en dag att ta på allvar. Generationer innan jag föddes har kämpat för att jag som kvinna skall få rösta att alla som har fyllt 18 år skall få rösta.

 Jag har kokat mitt kaffe, ätit min frukost, satt på mig finaste känningen och putsat mina Doc Martens och försökt bestämma mig för vad jag skall rösta på i kommunvalet. Riksdagen är redan given... en kopp kaffe till så kanske det klarnar!

Jag uppmanar alla att gå och rösta för ett bättre Sverige!

Kära dagbok, jag har ofta fel

ETT BREV SOM ALRIG KOMMER SKICKAS:

Jag visste inte det då, men efter en lång kväll av många långa dagar av att försöka få tag på varandra så insåg jag att vi båda behövde várandra. Efter flera glas av utsökt vin och mat som inte riktigt var så bra som vi förväntat oss så erkände du att du saknar mitt sällskap. Jag saknade ditt, jag saknade alltid ditt. 

Sen det första ögonblicket så har våra liv varit sammanflätade,ochbjag tror ibland att jag saknar personen jag var när vi träffades.när vi träffades drack vi båda två mer än vad som skulle fungera inlängden. Samtidigt saknár jag dig mer än någon annan jag någonsin träffat. 

Du tror att var och en kan vara sin egen lyckas smed, så är det kanske. 

Tåget har lämnat dig bakom mig och rusar genom Brooklyn och jag saknar redan ditt sällskap, hur du lutar dig mot mig, om hur jag så naturligt lägger min arm om dig. Ibland undrar jag om det är för sent eller ifall tiden är just nu! 

Kära Dagbok jag tror det är dags att plugga lite

dags för en Master 

Jag vill läsa allt

Kära Dagbok vad är kärlek

Ibland när man blir äldre så stannar man upp i sitt liv, ser sig omkring och undrar lite smått, vad är det m är så viktigt.

Jag undrar alltid vad det är jag inte har som gör att någon vill hålla fast mig, säga att jag är allt de vill ha, att jag är deras och de vill spendera resten av livet med mig.

Kanske är jag kär i kärleken, jag vet inte riktigt. Guuud vad jag tjatar om förhållanden på sista tiden, det kanse har att göra med att jag känner mig ensam och att jag vill hitta någon att dela mitt äventyr med.

Kära Dagbok, gäjlivet i NYC är inte så glamoröst

Speciellt inte när du har en tenta om en vecka och massor av annat jobba att styra up. Jag och Trish sitter på Starbucks och jobbar.

Kära Dagbok, slutet som är början på något nytt

Vegas kom och gick, vi var tillsammans hela veckan hon och jag. Vi föll i varandras armar och jag kysste henne och hon kysste mig. Hon la armen om mig, drog mig närmare och distanserade sig sedan med ord om att hon behövde vara fri.

Hon flyger nu fri som en fågel, hon längtar efter att få vara på alla andra ställen, att inte vara med mig. Hon ringer och vill prata och jag hinner inte, har inte tid för alla hennes ord. Jag spenderade tre månader med att sluta älska henne, tre månader av distans, sista spiken i kistan är inslagen och jag vänder mig för att gå.

Just så är det, och så kommer det förbli!

Asfalten i NYC dallrar av hetta och jag vänder blad. Nya kapitel att skriva och nya mål att följa! Jag ska börja skriva igen!