Kära dagbok, singellivet

Ok, jag lovar men det här inlägget handlar inte om mig! Det handlar om en kompis som precis blev singel, PÅ RIKTIGT! Jag har kompisar, jag ljuger inte! Och just nu är en kompis till mig singel, och hon vill (eller jag tror iaf att hon vill) träffa andra personer i samma situation. Det vill säga LESBISKA SINGLAR som är sugna på att hångla, och då helst med henne. För det blir ju helt fel om hon träffar värsta pinglan som inte vill hångla med henne (varför man nu inte skulle vilja det) eller som inte är sugen på att hångla. Jag tar tillbaka... hon behöver inte vara lesbisk, det kan räcka med att hånglet är lite BI...

Eftersom jag är dum nog att ha ett distansförhållande så får jag ju leva hårt genom mina vänner. Både de som är singlar och de som är i fasta förhållanden... Så när en av mina nära vänner blivit singel, så känner jag genast att det börja rycka i partytarmen (jag erkänner, jag kanske vill ut och parta lite, det var så läääängesedan).

För två år sedan när jag fortfarande var ihop med Lonni, så stod jag och blickade ut över de unga tjejerna som dansade nere på dansgolvet och alla som odiskret hånglade loss, och kände att jag inte skulle orka engagera mig i att ragga igen. Jag vände mig mot min kära vän Sarra och sade då det bevingade "Satan, om jag blir singel så måste jag nog bli straight". Jag blev singel några månader senare... jag är fortfarande GÄJ... och nu i ett annat förhållande, det vill säga jag överlevde den läskiga singeltiden. För att vara ärlig så tycker jag inte att det är så illa att vara singel, man kan ju ligga och prutta i sängen hur mycket man vill, det är ingen som gör upp planer och sedan blir arg för att man själv har gjort upp planer, man kan äta konstiga saker till middag (typ okokt pasta om man vill det).

Sak samma, tillbaka till min vän som nu har blivit singel och vill hångla lite, eller ligga lite, eller dejta... alltså jag vet faktiskt inte vad hon vill, måste fråga. Sak samma... något vill hon säkert och inte med mig, jag är ju upptagen och så är vi ju kompisar, men jag LOVAR, hon är snygg. Den stora frågan är VART skall jag ta henne?? Vart skall jag exponera henne?? Hon förtjänar det bästa!!

Hm... jag skall nog fråga vad hon vill ha...

Kära Dagbok, jag har jobb och bor på Södermalm

Ha ha ha, tydligen så utrålar jag lite präktighet, i.a.f på bild, enligt poddcasten Ramsby/Fischerström  så ser jag ut att ha ett JOBB (AHA) och vara lite av en självsäker vardagsflata som bor med min flickvän i lägenhet på Södermalm  lyssna här  det kommer sådär 30 minuter in i programmet... (se bilden några inlägg ner)

Kära Dagbok jag var uppklädd till tänderna

Så hela laget stylade och redo fick en varsin medalj i Stadshuset, inte för att vi var så snygga, utan för att vi i somras vann SM guld.

Stockholm Stad bjöd på mat och vin - men sången och dansen lyste med sin frånvaro. But WHYYY? Och i den fina salen så antog Stockholm Stad också att vi alla kunde stå, både när vi åt och drack. Var det för att vi är atleter? 

Jag klagar inte, mina högklackade skor var ändå ganska bekväma! 

Andra Stockholmsporter som har knipit SM guld är bl.a. rugby, varmluftsbsllong, amerikansk fotboll, baseball och boule (hej hipster)...

Vår ordförande uppträdde även med en köttbullsdans... vi är som sagt MYCKET seriösa atleter... 

Kära Dagbok jag är kanske rädd

Jag har alltid trott att jag är rädd för att misslyckas, men jag har kommit på att jag kanske är mer rädd för att lyckas.

Kära Dagbok mitt kaffe svämmar över

Idag tog jag bilen till jobbet, jag balanserade min latte i knäet samtidigt som jag pratade med min flickvän i telefon och åt en kardemumma bulle. Då slog det mig vad tråkigt det måste vara att vara en av alla dem som inte äter ditten eller datten.

Jag dittar och dattar i mig precis vad jag vill, precis när jag känner för det. Ok, visst tänker jag på vad jag äter, men samtidigt så fort jag börjar tänka på att "jag borde, eller jag borde inte" så blir livet så mycket jobbigare. Om jag verkligen vill ha en kardemummabulle till frukost så får jag det, utan värderingar... det är inte för att jag är "värd" det. Mat är ingen belöning och ingen restriktion, utan en del av mitt liv... ett liv som jag fyller med nödvändigheter, och mat är en av dem. Och mat som smakar gott ger mig en tillfredställelse och ett leende på läpparna.

Att vara kvinna, lesbisk eller inte, är inte det lättaste, för vi har tusen och en förväntningar på oss, vi skall vara perfekta, men samtidigt lite charmigt bakåtlutade, vi skall vara naturligt snygga (vilket man då måste sminka till sig) vi skall vara vältränade men aldrig lukta svett och vi skall vara smarta men samtidigt inte ha obekväma åsikter. Även om jag kanske "slipper" leva upp till vissa konvetionella skönhetsideal för att få ligga, så vill jag ju ändå uppleva mig själv som snygg.
Och hur vi än vänder och vrider på det, så speglas andras uppfattning i vad man själv tycker är attraktivt.

Om några veckor har dokumentär serien "Flator" premiär på SVT Flow, och jag har inte den blekaste av vad jag har att förvänta mig.

Kära Dagbok mitt liv skall vara rosa

Finaste flickvännen har åkt hem och ensamheten lägrar sig! Helgen spenderad med laget och jag tror mig ha hittat mitt kall. Jag har försökt mig på rött läppstift i alla dess former - men det har alltid känts fel, helt fel! Jag har äntligen insett och accepterat att cerise-rosa är min färg!

Kära Dagbok, vad letar jag efter?

Igår när vi låg i sängen och tittade upp i taket frågade hon mig; vad är det egentligen du letar efter i en partner?  Vilken bra fråga tänkte jag och kunde absolut inte svara. Men nu efter att ha fått sova på saken skulle kanske svaret kunna vara något i stil med:

"Jag ser livet lite som ett äventyr, och äventyr upplever man helst tillsammans med någon. Jag vill ha en partner som vill uppleva, som tycker om mig för den jag är. Jag har en partner som håller om mig när jag gråter, utan att tycka att jag är fel på alla sätt och vis. Jag letar efter en partner som tycker att jag är fantastisk och utmanar mig intellektuellt. Jag vill ha en partner som tycker om att vara aktiv... inte bara i sängen"

Så nu sitter jag på jobbet och undrar på vad kärlek egentligen är. Är det bara attraktion eller är det något annat, det måste ju vara något annat, men vad är egentligen väsentligt?

Jag vill ha en segelbåt, en MTB, en snowboard och en resa till solen... allt detta skulle göra mig lycklig. Och allt detta skulle jag vilja dela med någon. Jag vill sitta längst fram på en Vaxholmsbåt och känna en trygg arm runt mig, jag vill ha någon som kan viska i mitt öra att det är ok att jag är känslosam för tårar torkar!